Jag sökte efter bilder, tidigare när jag var ute. Glödande rönnbär, trötta löv mot asfalten, solen som gick ner. Färger som kunde få klättra in i mig. Lite rött, lite grått och lite varmt. Nu fattas bara mörkret så att jag kan få tända alla ljusen.

Vänner, det är inte längre sommar! Ge upp, packa in och vädra ur. Nu börjar den nya tiden, skiftenas och färgernas. Var med, ta del utav, njut och tolka. Blir det för mörkt, så tänd ett ljus. Blir det för kallt, ta en till tröja.

Jag cyklade så fort jag förmådde längs Folkungagatan. Mest för att jävlas med min obefintliga kondition men även för att jag tyckte att solen glödde lite längs vägen. Det är sådant som motiverar mig. Små saker. Ljus och värme. Det nådde mig inte förrän jag var halvvägs hem att jag var så kall om händerna att jag var tvungen att stanna och blåsa dem fulla av varmluft, som man gör när det är vinter. Där stod jag, vid Fyrisvallsgatans andra övergångsställe och blåste djupa andetag mellan kupade händer för att inte förfrysa. Klockan var snudd på åtta och augustis sista kväll började lida mot sitt slut.

Jag firar med längtan i maggropen och tonvis toviga planer med en kopp honungsvatten och den sista biten cashewchoklad.

Nej, jag vet inte. Det handlar om en tanke. Svår att ta kål på, svår att sätta sig över. Omöjlig att försöka tämja, hur desperat och vädjande jag än försöker. Det handlar om livet, om framtiden. Om jag inte kan urskilja den och plocka bort den kan den förstöra så mycket mer än jag vågar erkänna.

Men allt det får tiden utvisa. Jag har varken tid eller ork att försöka vara klok.

Jag är ständigt i kamp. Det håller mig fokuserad. Problemet är att det sätter fokus på helt fel saker. Jag antar att jag aldrig riktigt gav upp och lämnade skolbänken. Klockan slog nyss tolv slag.

Min mormor hade ett änglaspel som stod i den vita bokhyllan bredvid fönstret. Jag brukade stå och titta på det. Vi fick inte röra någonting om saker skulle gå sönder. Jag stod på tå en bit ifrån med händerna på kanten och bara stirrade på det. Det kändes magiskt. Någon gång ibland tände mormor ett värmeljus och satte ner det i mitten av änglaringen. Hon log, och samtidigt började änglarna att dansa.

Det är såhär det känns när alla har fullt upp med sitt, eller när man antar att alla har fullt upp med sitt. Har man inget "sitt" får man snällt sitta ner och vänta. Jag har väntat i veckor men ingenting händer. Telefonen ligger ett par decimeter framför mig. Tyst. Vissa siffror verkar lysa lite tydligare än andra men jag vågar helt enkelt inte ringa. Jag är för skör. Jag skulle berätta för mycket. Jag skulle svika mig själv. Jag skulle ångra mig men överleva skammen av att hålla alla tyngder själv.

Jag vill kasta bort dem, en efter en. Jag vill inte fastna här igen.

Igår åkte B och jag iväg på ett miniäventyr utanför stan för att hälsa på en kär gammal vän som med sina blott 24 år har blivit mamma. Hon kom och mötte oss vid busshållplatsen. Bredvid henne stod en barnvagn. Hjärtat tog ett skutt. Mycket riktigt låg en liten, liten människa där och sov. Och hon var så fin. Så liten och perfekt på alla sätt och vis. Medans den lilla sov satt vi runt köksbordet och pratade om tider därifrån till hit. Om vad som hänt, hur vi har haft det. Om biologiska val.

Jag har drömt om det ibland, aldrig riktigt tänkt på det rent konkret hur det skulle vara att ha något litet, växande inom sig. Men jag har drömt och jag har vaknat och strykt mig över magen och kommit ihåg att ingenting finns där. Och börjat om.

Idag har jag gett upp kampen, den upptog min tidigare del av dagen men till kvällen tänker jag inte bege mig in i det där dunklet igen. Jag kommer inte fram till något mer revolutionerande idag.

Det träder fram små strimmor av klarblått bland moln som ser ut som snömoln. Kanske skulle man gå ut, ta en promenad och rensa lungorna. Slå mig gärna följe, I don't mind. Vinden verkar resonabel, timmarna blir allt blåare och ljuset är inte förbi.

Jag har bestämt mig för att idag ska jag gräva ner min skatt.

Idag har jakten gått hänsynslöst efter möbler att klä det nu snart inte längre lika nakna hemmet med. Jag fäktar desperat efter detaljer. Som alltid annars.

Handlat frukt för hela veckopengen

Simmat 40 längder för ryggen

Jobbat för hyran

Natten börjar göra sig så smått synlig och jag kan inte låta bli att känna mig välbelåten.

Damn, I put my prettiest dress on and you're not coming home?

Fatal miscalculation. Nästa projekt är att sluta inrikta mig på att läsa läppar och läsa peoples minds istället. Man kommer nog en bra bit längre på den vägen.

Jag har gått hela dagen, gått på jobbet och gått med B så att det värker från nacken, ner i ryggen och ända ut i fötterna som ömmar och rycker. Det kan vara dags för ett överlyxigt bad för att vila upp alla trötta kroppsdelar. Det doftar kanel i hela lägenheten efter mina bakery-bravader. Hemtrevligt. Försöker piffa till det för att inte komma på mig själv med att vara hemma ensam en lördagskväll, klockan är ju snart nio, var är mitt liv, vad är det jag gör som gör att jag inte gör andra viktiga saker? Mest av allt önskar jag att jag åkt till Linköping. Det hade varit ett exempel på ett välbehövligt andrum.

Det är bäst att njuta av utsikten över himlen när solen går ner nu, innan byggarbetarna som flitigt pinnar omkring på andra sidan vägen har kommit några våningar upp. Då ser jag inte längre guld och rosa i ögonvrån. Hur konstigt det än låter så saknar jag det redan.

Det blev något glas rödvin igår, med Bea och så småning om Axel och skränig gammal Bon Jovi på hög volym. För god gammal tids skull. Det tyckte jag om.

Molnen är tjocka och täta, det sägs något om regn men jag vägrar tro det. Ska trolla bort det sista stöket, packa ingredienserna till succé och sedan lifta med mamma och pappa ut på landet tills det är dags att jobba imorgon bitti.

Orange bakom ögonlocken, orange under fötterna, orange bakom molnen, orange i klyftorna, orange på tallriken, orange i telefonen, orange under sängen, orange i duschen, orange i luften, orange överallt

Jag behöver gå barfota i gräset = jag behöver en kopp te och andas in luften på balkongen innan jag svimmar. Det kommer ikapp oavsett. Det finns alltid någonting man måste. Imorgon rymmer jag.

Det är efter midnatt. Igen. Jag är lite sen. Igen. Som vanligt. Det gör inte så mycket, jag vet att jag kommer somna och sova bra inatt, så bra som jag faktiskt förtjänar. För en gångs skull.

Det är inte vilken natt som helst. En ny natt, visserligen, men jag vet vad jag har saknat och jag vet vad som kommer in genom dörren vilken sekund som helst. Ömhet. Med besked. SMS:en kommer mil för mil närmre.

Snart behöver jag inte längta längre.