Röstkvalitet utan dess like.

Världens mest talented sjungerska. NÅNSIN. Varför kan inte folk använda sina röster såhär fantastiskt idag utan behöver fejka bort dem i en studio för att det ska låta tight. Fy fan.

Man var född lite för sent, när det kommer till saker som musik. Vilken helt otroligt äkta röst. Av det här förstår man kanske att JAG DIGGAR PATSY! Gånger två. Men av någon anledning kan man inte få med två klipp utan, ja, jag får posta separat. Men det är det värt. Skönsång hör man inte ofta nuförtiden.  

En sista examination innan sommarlovet och sen börjar något annat. Igen. Lite som något man alltid kommer på sig med att vänta sig trots att man inte har en aning.

Jag har inte en jävligaste aning. Det känns skitbra.

Det var tänkt att jag skulle ingå i en studie med nya läkemedelsubstanstester. Bokades in på en hälsokontroll. Trots att jag tyckte mig vara en frisk människa tyckte däremot inte försökscentrum att jag var särskilt frisk eftersom ett blodprov måste ha varit efterblivet och visade eventuell hepatit c -smitta. Det är bara det att jag VET att jag inte är smittad med hepatit c. Man blev ju lite ställd sådär. Paff i telefon, liksom. Doktorn var ju förstås mycket hövlig och berättade pedagogiskt att tyvärr var det här ett mycket känsligt prov som flera gånger visar fel och dom var tvungna att skicka det till Karolinska för analys. Bara för att svaret som kommer därifrån kommer att visa att det var fel på deras sviniga (och säkert dyra) prov (räkningen kommer väl med posten imorgon..) vars försening gör att det blir nada participation och nada cash.  

SÅ! På grund av detta fick jag inte tjäna in sommarens hyra. Man får väl....böna och be för Kommunen om att få något extrajobb? Fan, det hade varit så skönt att ligga i en säng i tre dygn, få lite prover tagna och tjäna pengar. For a good cause. Hepatit c?

Nä, livet ville inte det här. Helt enkelt. Jag får lyssna till det. Trösta mig med att det var inte meningen.

Fick ju iallafall en hel hälsokontroll gjord med allehanda prover, ekg, nervstatus, körtelkänn, magkläm, lunglyssning och öronnäsahalskoll. Man får ju vara glad för det, om något hade varit RIKTIGT fel så hade det säkert kommit fram. Som den "eventuella" hepatiten.

Man ska akta sig för hepatit. Levern är rätt viktig man lärt sig - om och om- på programmet. Så se till att vårda era levrar!

Solen bränner och det är härligt att varva sittandet på balkongen med brutal ryggträning. Vila, plågas, vila. Drunkna i sol. Här och var sitter människor på sina balkonger och tänker säkert något liknande alltet och någontinget som försigår i min skalle. Med en kopp i ena handen och den andra slarvigt invikt bakom nacken. På sommaren behöver man inte bry sig så mycket. Någon tanke på semesterdagarna, någon annan över att träden avslutat försommarblomningen, resten i luften.

Luft fylld av otänkta tankar.

Det är gött.

Härom dagen när jag släntrade runt i stadsgalleriorna för att hitta någonstans att köpa ett limstift hamnade jag utanför Gallerix.

Det påminde mig om anledningen till varför jag aldrig mer kommer att handla på Gallerix. Förmodligen inte heller, på några år, gå in i deras butiker. Jo, det var som så..

En vacker dag behövde köpa en kalender varav jag gick in på en Gallerixbutik och inhandlade en svart tjusig sådan. Helt till mig, som vanligt när jag har en ny kalender, pyntade jag resterande kvällen den stackars boken med klistermärken och målade bland de kommande dagarna. Någon dag efteråt behövde jag köpa nya klistermärken och gick in på samma Gallerix, köpte klistermärken och skulle gå ut. Trodde jag. Larmet började tjuta och när jag vände för att gå in igen kom expediten genast flaxande med en irriterad ton. Få se vad vi har här då! sa hon och spände ögonen i mig. Hon ville titta i kassen och hittade vara och kvitto. Sen vände hon sig liksom snett runt mig och petade på ryggsäcken. Jag måste tyvärr be om att få titta i den! sa hon och lade armarna i kors. Kön var vid det här laget LÅNG och alla tittade såklart på mig då vi stod mitt på golvet framför kassan. Jag frågade då (helt tagen av situationen) om jag kunde gå bakom kassan eller så för att tömma väskan och inte just DÄR, men expediten sade bestämt att jag fick tömma ut den på golvet på en gång - kön var ju lång och alla väntade ju på mig! Jag skämdes som en jävla hund när jag framför en lång kö fick sätta mig på knä på golvet och tömma väskan inför henne. Peta bland grejerna. Och, till slut, komma på att KALENDERN hade jag ju köpt hos dem för ett par dagar sen. Hon plockade åt sig den, vände på den och gick till kassan. Hon mumlade något om att någon glömt att ta bort larmet, tittade inte ens på mig när hon sträckte tillbaka den, och tog sen kunden som stod på tur. Där stod jag, vid sidan av, och fattade ingenting. Helt uppriven med puls på 200 och skam i hela kroppen. Hon bad inte ens om ursäkt, ingenting. Hon tog nästa kund. Jag slant ut därifrån och skyndade hem och grävde ner mig under täcket.

Det märkte mig för livet och jag har efter ett gäng år inte återvänt sen dess.

Kundservice?

"Men, Erica, du skriver liksom inte som dom. Du talar i tungor, eller vad man ska säga"

Enligt Wikipedia innebär Tungomålstalande, tungotal eller glossolali, att en person i ett religiöst sammanhang uppfattar sig tala på främmande tungomål, dvs språk, som personen inte själv sedan tidigare kan. Som ett gudomligt inspirerat bönespråk eller budskap till människor som förstår det aktuella språket. För omgivningen kan tungotalet framstå som ett rabblande av obegripliga ord, ofta färgat av den religiösa subkultur personen har sina rötter i.

Som ett rabblande. Av obegripliga ord. Obegripliga. Ord?

Att skriva är lite som en resa. Man börjar, oftast med en plan åt vart det ska bära, och sen stretar det, ord för ord, fram emot en punkt innan vilken texten ska ha förklarat något, uttryckt något eller bara ha förmedlat en känsla. Det sistnämnda, vanligen, när jag har satt min punkt.

Ikväll skulle texten ha förmedlat en känsla som kom över mig när jag insåg att min M skulle iväg ut på ett stort äventyr med flera kompisar och ha extremt jävla roligt och jag skulle stanna hemma, stirra in i väggen och ha så tråkigt som aldrig förr. Jag menar, jag skulle ju lätt kunna försöka styra upp situationen och göra något nyttigt; träna ryggen, baka gott bröd, vattna blommor, lyssna på min favoritmusik, vadsomhelst, men allt det dränktes liksom i känslan av att jag inte hade en plan och såvitt jag visste ingen annan heller. Det var ämnet jag skulle skriva om. Att vara smärtsamt planlös.

Hela helgen har varit fullständigt fylld av läsning. Jag har lagt min själ i det. Att berika mig med fakta i gigantiska volymers volymer på rader efter rader. För att bli kunnigare. För att bevisa för överheten att jag kan! Att en dag kan jag också bli en skötande syster som faktiskt inte är helt lika värdelöst okunnig som en lördagnatt framför skärmen.

Det slår mig bara gång efter gång att ju mer fakta man försöker spränga in i huvudet, vartefter man tvingas trycka in mer, ju svårare blir det att komma ihåg. Man har som helt tappat funktionen av repetition - min bästa vän - och går istället efter tidspressen att schemat måste följas och eleverna har väl ett eget ansvar att de få minuter som är kvar när man har pluggat dagens alla timmar, de få minuterna får man repetera föregående kurser. Som att man inte begriper hur mycket man begär.

Tala i tungor eller inte så hoppas jag väl att det når - om inte ända fram - iallafall en bit.

Summan av kardemumman var att precis den kvällsjävel jag skulle ha något att göra så ville inte görat göras. Det blev istället för att hitta på något meningsfullt istället till att krypa ihop och diktera om hur det verkligen inte blev någonting att göra. Och hur det kan sänka en litegrann.

Det är jag och envisa dammkorn, ett tänt ljus och en liten 6:a sött, starkt vin. Dunklet är roingivande trots ledan. Jag glömmer nästan bort den innan jag smackar in i väggen igen.

Natten blir spännande.

Idag var dagen då verkligen alla var någonannanstans. När jag var här.

B ringde när jag hade som mest tråkigast i lägenheten, för tillfället ombonad till något man skulle kunna kalla studerandeslaveriplattform. Det handlade om bär. Och hjälp. Jag sprang till undsättning.

Stannade en stund mellan våra lägenheter när jag upptäckte att det regnade lätt, doftade jord och blommor och var alldeles ljummet. En av vårens skatter, regnet. Den här gången ville det förtydliga nånting om farväl. Jag bestämde mig för att inte visa vad som försigick i min skalle, såsom jag i vanliga fall skulle visa det. Skakade kalufsen i det nu tätt fallande regnet några gånger, andades in djupt och gick vidare.

Det blir svårt när sjukdomar fäster sig i blodet.

The one brilliant thing that came out of him. På något oförståeligt jävla konstigt vis.