Det var så länge sen det regnade som det regnar nu. På riktigt. Riktigt regn. När jag cyklade hem och riktigt dränktes i de ljumma dropparna kom jag på hur mycket jag saknat det.

Hej, vår!

Att det ska vara så svårt att få en normal telefontid till sin vårdcentral trots att man ringt tidigt. Det är dagens gåta. "Vi ringer upp dig på telefonnummer X omkring klockan fem över halv tre i eftermiddag". MEN DÅ ÄR JAG JU IN I DET GRÖVSTA UPPTAGEN PÅ PRAKTIKEN!

Fattar inte den automatiska, förprogrammerade telefonsvararen det. Vad hände med förståelsen?

:D

Min helg har varit livsviktig. Den började i fredags strax efter två, när väskan var packad och busskortet varsamt nedlagt i bröstfickan. På landet väntade explosioner av tussilago, solsken och sädesärla, lek med en minstingkusin, nyskalade räkor, hemligheter om barndomen och inte minst en yvig hund.

Jag är klokare, äldre och gladare nu än på länge.

Här hemma väntade gott kaffe, stora kramar och den nyförvärvade insikten att det är inte lika roligt att titta på Family guy utan mig (för då har man ingen att reta upp genom att pausa och spola tillbakax1000 för att se ett dåligt skämt om och om igen). Det var fint, tyckte jag.

Nere på stan väntade ån, den stora hårtorken, en supergod och lagom seg chokladbit men framför allt Glädje i skepnad av en något snuvig men ack så varm vän. Det var också jättejättefint.

Väl hemma vet jag inte riktigt var jag ska börja om. Tror att mitt fokus får gå över på ryggen och bidra till att göra den lite starkare med ett minimalt träningspass. Många bäckar små, får man hoppas gäller även inom extremortopedin?

Hjärnan är en ihopsnodd klump bestående av drygt 100 miljarder celler, har jag lärt mig. Dess vikt på uppskattningsvis lite drygt ett kilo skyddas av kraniet, men även av den ungefärliga halvliter likvor som bildas per dygn och med sin konstanta volym agerar bland annat stötdämpande. En ganska fantastisk konstruktion. Någonstans där bland vätska och skalle ligger vår personlighet och skvimpar. Tar in nytt, bearbetar gammalt, fotograferar och sållar bort.

Jag var på en introduktion till en kommande praktikplacering idag. Jag och tre andra studenter ska få vara en vecka på NIVA, Neurocentrums intensivvårdsavdelning (Ackis, förstås). Som student är man såklart van vid att se sjuka patienter i varierande "sjukhetsgrad" och följa utvecklingen tills dess att patienten i bästa fall är så återställd att han eller hon kan åka hem.

På NIVA hamnar patienter med skall (eller ryggmärgs-)skador, i de flesta fallen är patienterna medvetslösa. Det kan handla om trauman (fall, misshandel, bil, motorcykel- och cykelolyckor), men även olika blödningar kring eller i "chefen", som dom kallar den. Hjärnan. Lite blandad kompott, men alla beroende av intensivvård och ständig övervakning. Om det intrakraniella trycket stegrar på grund av blödning, vätskeansamling eller svullnad så ökar också risken för inklämning. Att inget blod kan ta sig hela vägen upp, ingen genomblödning av hjärnan, inget syre, ingenting.

Och man dör.

Patienterna är hemskt, hemskt sjuka. När jag var mina fyra veckor på NIMA (intermediärvårdsavdelningen för neurodivisionen) hade jag förvisso hand om väldigt sjuka patienter men inte såhär sjuka. NIMA var mer en mellanlandning mellan NIVA och vårdavdelningen.

Jag har sett patienter skrika av rädsla, jag har sett dem krampa, hallucinera, försökt spela normala för sina anhöriga men så fort de anhöriga gått hem fråga mig vilka det var som nyss kom för att träffa dem. Jag har sett mycket men ändå långt ifrån allt. Gamla patienter med kroniska subduralhematom, unga patienter med underliga maligna tumörer som ingen förstår sig på, en mamma som grät efter sina barn trots att hon inte hade några barn, en äldre man som ville dra ur sin sond och dö, en man som plötsligt blivit förlamad från tårna och upp till halsen men med tårar i ögonen förklarade att om Han skulle komma och hämta honom så var han beredd. Alla med olika berättelser och olika öden. Varje dag gick jag hem med en svidande klump i magen och önskningar om att det skulle gå väl.

Det gick inte alltid väl.

Jag har lärt mig att det räcker med så lite för att hela livet ska vända sig ut och in. För att föräldrar ska ge upp sina jobb och ägna livet åt att vårda sitt barn, för att flickvänner ska vanka av och an i timmar i sjukhuskorridorerna med något tomt i blicken, för att personligheter ska förändras både drastiskt och permanent. En av mina kursare sa efter introduktionen att efter den här praktiken skulle hon säkert aldrig våga låta sina ungar köra kross igen. Huvudhandledaren svarade att man snarare lär sig att uppskatta livet på ett annat sätt och våga njuta fullt ut, prova nya saker. För att man vet att det kan hända när som helst. Utan någon som helst förvarning.

Som avslutning lite pro pa ganda. Orkar man inte med det så bryr man sig inte om att klicka in. Livet är ju ens eget och man gör ju sina egna val. Men efter att ha sett det jag sett önskar jag i all hemlighet att man kanske då och då skulle behöva påminnas om är hur fort det kan gå. Att man kanske ska vara rädd om sig men utan att vara rädd. Ta ett litet ansvar. Så att man slipper hamna på ställen som NIVA.

Jag lovar, det vill man inte. Och ingen annan heller.

Igår kväll började det knäppa mot fönstret i vardagsrummet. Ooh, regn! tänkte jag och kurade ihop mig och tyckte att allt var så skimrande och fint. Vad jag missade genom att inte titta ut var att det var inget regn - det var snö. Innan läggdags var det i vanlig ordning tid för den kvällsliga frisk luft-stunden genom balkongdörren. Det var först då som jag fattade att det snöade och hade snöat i flera timmar. Och bara fortsatte snöa. När jag vaknade imorse snöade det. På väg till skolan, under skoltid, efter skolan, under arbetstid och framför ALLT på väg hem från jobbet. På cykeln, i motvind, som att nån sprang mitt framför och kastade iskallt grus i ansiktet på mig.

Jag var så arg när jag klev innanför dörren. Högröd om kinderna, fuktiga snöiga kläder, ett ettrigt stickande i ansiktet och en säkert påbörjad resp-alkalos av allt jävla flåsande.

Så kom jag på att det visst är ett snöoväder men inte vilket snöoväder som helst. Ett april-snöoväder. Hade det varit ett november-snöoväder hade jag säkert varit bitter för resten av kvällen men efter den lilla aha-upplevelsen har jag mest tänkt att med varje näve grus i ansiktet är jag en näve grus i ansiktet närmre sol och gröngräs.

Så pedagogiskt insiktsfullt att jag börjar grina. Typ.

På en onsdag är jag trött och utmattad. Nöjd men utan ork att vara stolt över att det faktiskt fungerade. På en onsdag klockan fem över halv tolv avslutades simuleringen jag hetsat upp mig över i flera månader tid. Pulsen svek mig genom att skena iväg men lugnet kapslade in den väl. Lite för väl för att den skulle avslöja mitt veka, förvirrade jag.

På vägen hem tänkte jag att jag skulle köpa med mig det finaste jag visste från ICA. För att fira att nu är det över. Det blev en kvarts vattenmelon och en handfull Haribonappar.

Med dem ska jag ha en mycket trevlig kväll.

Ibland tänker jag att det är så sjukt bra att jag har en inre (t)röst som på något finurligt, undermedvetet vis alltid ser till att resonera fram ett äkta fikistiskt jävlaranamma som trycker mig fram genom all den där stressen. Ett driv man inte kan blunda för när man ligger där nerbäddad vid dagens slut och försöker se tillbaka genom dimman på att det gick faktiskt. Den här gången också.

En dag ska jag klampa fram på riktigt och se min onda stress i vitögat. Jag tänkte att när studierna och måstena är över så är det dags för den att kliva åt sidan och låta mig njuta lite av livet och av att jag har en sån slitande tur. Jag har en sån tur. Jag vet om det och ler åt det när jag vet att det inte syns men önskar i all hemlighet att jag fick leva ut den där känslan. Som av att leva som jag vill leva, där jag vill leva. En dag. På riktigt. I vitögat.

Per aspera, ad astra