Mm, jag sitter här ensam hemma en onsdagkväll helt enkelt för att jag har förtjänat det. Tusen gånger om.Insikten nådde mig när jag låg på golvet med kritorna över halva mattan för att rita upp mitt liv som mindmap. Något som kunde svara på "Hur är det egentligen?".

Och nog svarade skiten. Förstås. Den kringlande kartan svarade med besked.

Hej. Jag är 26 år gammal och har en ängslan. Mest hela tiden. För det mesta handlar den om människor jag tycker om, ibland om vad som helst. Kanske handlar det om en stor, skrämmande skräck över att just nu på den här plattformen, den här stunden i livet när allting är så bra, tänk om någonting fruktansvärt händer nu och någon bara är borta en dag. Att något förändras som förändrar mig.

Var och en har saker man oroar sig för, det förstår jag också, men när oron tar över och man tänker på saker som kan hända från situation till situation. Då behöver man nog något som kan lugna ner en.

Man har sina skäl till att oroa sig. Efter en och en halv timmes pillande med den där mindmapen hittade jag till slut grenen som var den mest sköra. Den ledde ut mig på konfrontation med den där människan i mitt liv som jag tycker så mycket om och som jag aldrig får tillåtelse att närma mig och som när det blir känsligt möter mig med tystnad och som jag jobbat så hårt hela mitt liv för att imponera på, för att jag genom att prestera i diverse skol- eller arbetsuppgifter skulle kunna vara någon att bli stolt över..

Men jag lyckades aldrig och jag kommer aldrig att lyckas för så fort jag vill prata så får jag till svar att nu pratar vi inte mer om det. Det. Det, är något vi vet finns där, som ligger och existerar utan att vi får peta på det. Kanske för att vi inte har en aning om vad som kan hända då.

Det irriterar mig så in i det djävulska ibland att det finns saker man inte "får" prata om.

Just nu irriterar det mig. Jag vill PRATA. Varför har människor helt slutat kommunicera? Vad är det som inte är intressant eller viktigt längre? När slutade vi egentligen upp med att vara ömma och uppriktiga?

För det första har det blivit ordentligt kallt, även här inne i stan. Man kan bara spekulera i hur kallt det är ute på landet just nu. Frosten har kommit för att nypa och är man i fixartagen är det dags att plocka in all frukt och alla bär som finns kvar. Om det finns någonting kvar. Jag ska ge mig ut med ett par korgar för att håva in slånbär, rönnbär och äpple. Nu när jag har lärt mig safta och sylta finns det inga hejder längre.

Vi har kommit lite längre in på psykiatrikursen. Under dagen har det förelästs om psykiatri och trauma, suicidrisk och på eftermiddagen om droger. Man trodde att man kunde en del men nu kan man mer. Alkohol, förstås, tog upp hela den första timmen av eftermiddagens tre timmar. Man begriper faktiskt inte hur skadligt det är och hur "lite" det krävs för att man ska öka sina risker för att bygga på ett beroende. En SUCK ven genom klassen när föreläsaren uttryckte sin önskan om bland annat höjd alkoholskatt för att förhindra konsumtionen. Ja, den utan förhöjd risk kanske får dricka lite mindre om pengarna inte räcker till men för den som skadas av sitt drickande kan en sån lösning vara livsviktig för på sikt. Det tänkte ni inte på. Klassen. Andra droger är något jag rätt och slätt avskyr och inte tycker är speciellt häftigt alls. Vi fick lära oss att var och en som inhandlar särskilda substanser över internet scannas och lagras. Det verkar som att man inte är speciellt osynlig när det handlar om att bryta mot lagen.

Jag minns ett tillfälle under en ganska kaotisk period som kan ha varit 02 eller 03 där en av de jag då ansåg vara en av mina närmsta vänner försökte få mig att förstå en sak. Under min mycket trevliga ungdom byggde jag sen tidigt upp en regel i att helt enkelt ge fan i droger som inte är alkohol, dels för att alkohol är gott och att man faktiskt uppnår det man önskar genom att planera lite och dels för att man om andra droger (hur naturliga människor än tycker, säger och anser att de är) inte har studerat tillräckligt mycket gällande viktiga effekter och mekanismer. Jag ansåg då likväl som nu att man inte har vetat tillräckligt för att vara säker på att det inte är direkt skadligt. Hur som helst var det fest, resten av folket sysslade på den tiden med ett till effekterna amfetaminliknande preparat som skulle vara så bra för det var ju inte lika starkt som originalet. Man visste vad jag tyckte om "sånt" och ingenting ifrågasattes egentligen. Tills några avgörande minuter var på intåg. Jag satt vid datorn och fipplade med musiken. Han, min vän, stimmade ner på golvet bredvid mig på knä och viskade med sin lite hesa röst att han hade någonting åt mig. Det var helt ofarligt, nämligen. Jag kunde veta på honom att han inte ljög för att jag skulle kunna vara hans egen syster, sa han. Sin egen syster skulle han erbjuda det här. Så sträckte han fram handen där två röda pärlor låg och lyste. Ta dom, sa han och höjde ögonbrynen och log. Jag lovar att du kommer tycka om det.

I den stunden, när jag såg på en av de människor som jag lovat mig själv att jag kunde lita på mest i världen, så förtvinade en del av det jag trodde var min goda förmåga att känna människor. Jag log och sådär och slingrade mig väl ur diskussionen på något nittonårigt slugt och sött sätt. Det samtalet följde mig hela kvällen och jag såg aldrig på honom igen som någon som ville mig väl. Eftersom jag tänkte att jag "visste" vad det var han ville få i mig. Senare gick vi på någon spelning där jag började uppmärksamma effekterna hos sällskapet. Det började krypa i armar och ben, sa någon. Det blev så varmt, sa en annan. Resten hoppade omkring och det lyste ur ögonen på dem. Det var mitt första riktiga möte med icke-alkoholdroger hos människor jag brydde mig om. Det kändes så jävlajävla obekvämt och stressat. Och jag var ledsen, sårad och frustrerad från den dagen för att jag kände mig ensam i min mening.

Ibland är man ju det. Några av de där orden, alltså.

Eftermiddagens föreläsning var intressant för en som som mig som aldrig får diskutera klart.

Försöker ta en lugn stund hemma efter ett enormt utbrott som grundade sig på något inte helt irrelevant men ändå ganska onödigt. Jag har fått frekventa påhälsningar av utbrott lite nu och då genom dagarna. Kan ha att göra med att vara på helspänn. Funderar på om det sitter i huvudet eller om det sitter i hjärtat. Vilket som mår sämst. Vilket som piskar det andra. Vilket man ska börja med att reda ut så att resten kan slappna av.

Det är inte lätt att vara jag en dag som idag.

Den där alldeles speciella mamman mötte upp sina döttrar på stan efter några viktiga ärenden. Oj vad dom där döttrarna tycker om sin mamma. Ojojoj.

Det blev några vändor runtom i blomaffärer för att hitta peas on a straw och sen gick vi ett secondhandvarv. Dom är ju alltid härliga. Jag väntar i min avhållsamhet spänt in det finfina bidraget från CSN som kommer hjälpa mig att unna mig något litet. Nångång. När jag vill det. Sånt har aldrig liksom varit självklart eller något man tar för givet. Tack, CSN.

Vi har svålat strömmingsrost, grekisk sallad med många inslag och inte minst kantarellpaj, det till "A beautiful mind" i bakgrunden. Filmen gjorde mig yr och rörd. Fundersam.

I ett par dagar har vi fått föreläsningar i psykiatri, bland annat om hur ångest, depression, schizofreni, bipolaritet, och så vidare, ter sig. Väldans väldans intressant, väldans väldans djupt och alldeles omöjligt att nå fram till och idag läste den helt enastående föreläsaren om ett syndrom som påminde väldigt mycket om någon jag känner ganska väl nu.

Nystart på programmet med en uppfriskande psykiatrikurs som sträcker sig ett gäng veckor framöver, inklusive verksamhetsförlagd utbildning. Jag har aldrig tidigare varit såhär extremt taggad inför ett ämne inom programmet, men längtar ändå på något märkligt sätt till helgen som vore den min sista.

Det händer konstiga saker i omgivningen. Sjukdomar kommer och dagarna går. Man tycker att de skulle ta ut varann men det gör de inte. Den ena tar över den andra.

Mitt i rabaldret ringde hon, en av dom mest unika världen har sett. Och det fina i det hela var att hon inte ringde för att hon ville prata med någon utan för att hon ville prata med mig. Det kallar jag vän på riktigt.

Dagens lektion i samtid är att försöka sluta upp med att fokusera på redan förgånget och börja blicka framåt. Det finns så mycket mer som väntar och hur man än inbillar sig att man inte orkar vänta. Man får helt enkelt fråga sig vad man har tiden till egentligen?

Det har fler gånger än en visat sig att en trasig tentakel är väldans mycket bättre än ingen tentakel alls.

Jag drog på mig den där ulltröjan som luktar så gott och är fin för att den är randig och cyklade långsamt ner på stan. Solen glänste muntert trots sena eftermiddagen, håret blåste runt ansiktet och fyllde luften med lätta dofter av klor och paranöt. Det blåste till igen och gatljuset slog om till grönt.

Till middag blir det en improviserad form av soppa, stärkt med keso för att få med proteinerna. Jag står här med ingredienserna framför mig och liksom anar att jag kommer ställa till det med minst en av dom så att resultatet inte blir så unikt som jag tänkte att det skulle bli. Med en mästerkock i familjen vill man ju glänsa lite extra när man en gång på miljonen säger att idag vill jag laga mat! Och det är himlaste svårt.

Från balkongen känner jag det där riktigt höstiga i luften, alla som älskar regn vet vad det är jag menar. En doft av jord och lättnad. Något metalliskt men lent och tovigt. Något sprött och färggrannt men som rinner ner i alla sprickor och fogar samman. Det man ser när man inom sig hör ljudet av vatten som porlar.

Jag funderar på att skriva ett brev. Ett riktigt brev. Bara för att ett mail aldrig kan väcka samma sorts känslor som ett papper fyllt av handstil.

Frukost på balkongen, hemgjord körsbärsmarmelad i ett dis av solstrålar. Trivseln är på topp igen.

På sidor som bilddagboken kan man påminnas om att man en gång haft helt rätt när man kände på sig att något var fel. En uppriktig fråga för att stilla sina tvivel som fick ett svar som måste ha kommit varifrån som helst förutom hjärtat. Min intuition har aldrig varit att leka med. Bara sanna lekar.

Ljug aldrig. Rätt som det är slår sanningen ut som en giftig, framtida blomma.