Jag kom hem, sparkade in skorna i ett hörn, tog på mig en av mina finaste klänningar, öppnade balkongdörren och bjöd in sol och värme. För att fira förmiddagens goda nyheter. Smälta att jag fått en förlängning på insatsen i psykiatrin. Att jag inte ställt till det den här gången. Bara en sån sak känns tusenfalt värd att fira. Så jag klev ut på balkongen, satte mig ner, hällde upp ett glas sommarcider i svindyrt glas, sträckte på nakna tår, blundade en stund och insåg att jag faktiskt har en ledig kväll. Så här sitter jag med fantastiska nyheter, blommor i kjolfallet, tankar om framtiden, fräknar över kinderna, mognande tomater på ömt vårdade plantor, en hel dags nya erfarenheter och så himla mycket att berätta. På en balkong någonstans i en stad jag älskar. Utan någon att dela upplevelsen med. Men det bryr jag mig mindre om och dränker tystnaden med bland de vackraste sinnesupplevelserna någonsin. Ikväll bryr jag mig inte om någonting annat än att jag trots en stickande ensamhet känner mig glad. Ikväll känner jag mig ungefär såhär:

Under midsommardagarna befann jag mig på min favoritplats, nämligen på landet Bland rosor, kärlek, humlor, solnedgångar, sädesärlor och sällsynt goda råd Mamma lagade världens godaste mat, jag trollade fram små hallonbiskvier Sen har vi suttit ute och diskuterat alla möjliga saker tills det börjat skymma Värdefulla, viktiga och värmande dagar hos mina underbara, älskade tre!

Från och med ikväll inväntar jag ett slags emotionell dvala, förmodligen kopplat till det sedvanliga ensamhemmavemodet, som sträcker sig sisådär fjorton dagar framåt. Inget att göra åt det. Förutom att försöka gilla läget, baka ett gäng sånahär till ensamma eller flersamma kaffestunder, fira midsommar med mina kära, kära favoritpäron och hunden med den mjukavarma nosen, fylla veckorna med stapplande men allt effektivare arbete, fylla huvudet med kompletterande medicintekniska och farmakologiska kunskaper, SOVA, kanske äta något ibland och behålla lugnet. Lugnet är allt som oftast det första jag slarvar bort om dagarna, en ful ovana som behöver ändras på. Tycks mig i stunden vara ännu en av livets små omöjligheter men alla som har varit med ett tag vet att livet också bär en hel del oväntat, orimligt, otroligt i bagaget. Himla tur att man får vara med!

Det händer just nu runt om i Europa. Man kan fråga sig vad jag inte hade gjort för att få vara med där någonstans. Har i nuläget den där ofantastiska känslan av att livet liksom rinner förbi. Men jobba måste man ju också, dag som natt. Det måste man. I något parallellt universum står jag iallafall helt säkert där i trängseln och sjunger högst och mest förnöjt av alla! Man ska aldrig glömma sina childhood heroes :)

Känslan av att slitas ur något man inte riktigt förstod vad det var men det gjorde en upprymd. Få saker förvånar mig med att vara obeskrivliga. Det frustrerar mig så sjukligt att inte kunna tänka tillbaka på något och förstå vad som hände men det måste ha varit en bra dag. Trots att jag i efterhand misslyckas så hårt med att beskriva varför. Jag bara vet att det var det.

En lång, ensam kväll dröjer sig över huvudet och jag vet att det borde inte vara alltför svårt att styra upp något relevant. Egentligen. Det är bara det att jag orkar inte vara relevant efter klockan sexton en fredag. Ikväll börjar helgen. Med öppen balkongdörr, sköna rysningar och Kaffe Xanté. Slänger ut repstegen om någon skulle råka befinna sig på samma frekvens.

Jag dricker kaffe ur en kopp med guldkantat öra. Försöker kvickna till allt medans horisonten tjocknar i mörker och tysta förmodanden om regn. Det är min lediga
dag. Mitt i veckan, som en liten ö med plats för reflektioner och chanser att alstra ny energi och jag har inte tid för något annat än just reflektioner och tappra försök till det där alstrandet. Vet fortfarande inte riktigt hur man bär sig åt.

Nästa söndag börjar jag alltså att jobba. Då går jag på mitt första pass ensam, utan en annan sjuksköterska som står bakom mig och rättar mig när jag inte vet, stöttar mig när jag tar egna initiativ. Då är det dags att lösa problemen själv, fatta egna beslut, stå med ryggen fri. Det låter ganska osannolikt, att det skulle gå, men samtidigt har jag ett vagt hum om hur allting fungerar nu. I fyra veckor (14 dagar) har jag sett hur avdelningen sköts, vad som kan hända, vilka tider som är viktiga och när man gör vad. Men det är ju så att under stress, min käraste plåga, sätter sig inte all information riktigt på plats. Vi får helt enkelt se hur det blir.

Var och en som jobbar på avdelningen och avdelningarna runt om bär ett överfallslarm. Om något skulle gå fel, bli obehagligt eller flippa ur. När en person trycker på det larmet kommer avdelningsnumret upp på displayer på var och en av de avdelningar som berörs och alla som kan springer dit för att hjälpa. Jag tycker att det är lite fint. Adrenalinet knycker ju till och flödar fritt så fort det där ljudet hörs och alla börjar springa. Men det visar på sätt och vis att man aldrig är ensam, att om jag är i fara kommer en hel trupp springande för min skull. Och jag, när det behövs, för deras. Men nu är jag ledig och det är meningen att jag ska slappna av. Slappnar jag av?

Icke.

Kaffet är slut, det stora mulna är på väg bort och klockan menar på att det är dags att göra sig klar för att fara ner mot stan. En finfika väntar med varmhjärtad vän och kanske hinner jag se mig om efter lite sol. Något som bara molnen och vinden vet.