..till föräldrar. Den är ganska svår att definiera men det går om man känner efter riktigt noga. Till exempel strax efter att de hälsat på och sen gått och man inser att de är borta. Sekunderna efter att man insett det fylls man av ett lugn som måste vara det närmsta man kan komma kärlek. Och man tänker att om det inte vore för er skulle jag inte stå här nu och längta efter att få se er igen.

Morgonen började innan jag kunde minnas den. Någonstans vet jag att M gick upp, jag kände en doft av kaffe, fick en varmvarm kram och sen slog dörren igen följt av det trygga nyckelklicket som gjorde att jag måste ha somnat om för när jag vaknade på riktigt var han borta. Det var vår gemensamma dag.

Sen började min dag, med rött te och en stund för mig själv i kökssoffan. Jag vet inte vad jag hade gjort utan de stunderna. När man tillåter sig vara helt efterbliven och blank och tänker på exakt och precis ingenting. När någon är med känns det oftast rent instinktivt som att man hela tiden borde kunna berätta om och kanske till och med försvara vad man tänker på. Men inte i kökssoffan. Den är mitt fort.

Solen blinkade in genom gardinerna. Sicksackade mellan gardiner, moln, gardiner, gömde sig hela tiden men försvann sen in bakom några moln som nästan från min vrå skulle kunna ha varit snömoln. Jag myste under min filt och koppen med te kändes varm så varm.

Jag mötte J och det var intensivt fast ändå oförklarligt genomsilat av ett sånt lugn som liksom alltid har vilat där. Emellan. Mig och mitt förflutnas tvillingoxe och zooapa. Det har gått en tid, men hur lång tid går inte riktigt att bestämma. Det beror nog på om man räknar i dagar, timmar, år eller liv och idag spelade inget av det någon roll. Hon fascinerade mig med planer inför framtiden och så det där i henne som hela tiden sprudlar och alltid har sprudlat och som hon håller så precist och så hårfint vid tämjningsgränsen att man blir alldeles lycklig. Och förundrad. För hur är det hon gör?

Redan innan vi sågs visste jag att den där saknaden mellan förut och idag skulle dyka ner över mig och mycket riktigt kom den på väg hem längs ån. Fast som en krypande, lockande pepp inför hösten. De första röda, gula löven visade sig i ett av träden jag cyklade förbi och man blir inte förvånad. Jag har alltid vetat sen dag ett utanför Stadsbiblioteket att den kvinnan, hon har något magiskt kring sig. (Tack för idag <3)

Nu har jag planterat mig med det nya schemat och en kalender som ska hjälpa mig att överleva den pluggdominerade vintertiden. Jag kan aldrig koncentrera mig om jag inte strukturerar upp vad jag ska göra och när jag ska göra det. Ett egenkomponerat schema med små belöningar utspridda här och där. Som en skattjakt fram till jul. Det får bli kvällens melodi.

Okej, semesterns sista magiska lördag lider mot sin skymning. Det är hög tid att komma i stämning och åtminstone hitta på lite roliga höstpyssel för att inte hamna i terminstartskoma. Synd bara att jag plötsligt och otippat helt glömt hur man gör.

Paus, två minuter.

Nej, såhär var det man gjorde! Man tänker på färgerna. Hösten är färgernas årstid. Från och med att man ser de första orangestrimmiga löven och någon månad framåt kommer man vare sig man vill eller inte att få huvudet fyllt av så många fantastiska färger däribland vissa man är oförmågen att ens sätta namn på. Steg två är att ta färgerna med sig, när man vaknar, till skolan, på väg hem från jobbet, ner i badkaret, bland kastrullerna på spisen, när man vattnar blommorna, ut genom fönstret och tillbaka igen.

När man kan göra det har man blivit kompis med hösten. Det brukar ta ett par dagar att smälta alltihop och för allting att rulla in men när man väl är där är det svårt att ta sig ur.

Annat kan vara att sticka, handla nya sorters te, avnjuta sitt nya te, göra barkbåtar med små meddelanden att sätta ner i ån, plocka fram gamla tröjor ur garderoben och måla dem med med textilpennor, köpa fina plugghäften och pennor i flera färger, gå igenom all musik på datorn och leta upp säsongens bästa (eftersom musik, som vi vet, skapar humör), vårda sina vänner, börja fundera på julklappar, ta reda på höst- och skördemarknader, vara ute i friska luften, vaccinera sig mot svininfluensan, äta sina vitaminer, försöka hitta hålrum i tiden och plantera sig där några minuter om dagen.

Det är inte så svårt om man verkligen vill.

Över morgonkaffet insåg jag plötsligt att i övermorgon sitter vi registrerade och bänkade igen för att lyssna på den första av terminens föreläsningar. Känns lite som ett skämt, att det redan är dags. Kanske känns det så på grund av att jag har har varit sjuk flera veckor under ledigheten och att det på grund av det inte blev precis som jag hade tänkt.

Man vill ju så mycket. Nästan så mycket att alla äventyr man hade bestämt att man skulle få uppleva blev oklara. Vad vill man egentligen få ut av en semester? Lugn och ro (x), resor (x), hälsa på vänner och släkt (x), sol och bad (x) och tid ute på landet (x).

Men ändå. Var kom det där tomma ifrån?

Dimman har lagt sig, det har snart även jag. Frustrationen skred över i kreativitet och vips så stod jag vid spisen och lagade smarriga lakritsgodisar som jag lånat härifrån: http://foodiesthlm.blogspot.com/

Idag har jag 1) misslyckats, 2) jobbat och sen efter det har jag 3) misslyckats igen.

Det vill sig bara inte väl. Frustrationen fick form ur oljekritor ute på balkongen mellan regnomgångarna. Det är något som är skönt när man inte vet vart man ska ta vägen, att måla ut allt det där på ett blankpapper.

Det märkliga var att vad jag sen målade ut var en orkidéplanta, en solstjärna och ett enda slingrande med små blommor i orange. Ingen vredessvärta. Oförklarligt men ganska logiskt ändå.

Jag lyser genom min ilska.

Idag är den första dagen av sju, när det kommer till de allra sista ledighetsdagarna för den här sommaren. Jag bävar lite inför skolstart, kanske för att det inte riktigt känns som att det är dags än. Problemet är bara det att sånt får man tyvärr varken bestämma eller reglera själv.

Det här halvåret, termin fyra av sex, ska vi läsa tre kurser: Omvårdnad och medicinsk vetenskap inom gynekologisk, obstetrisk och pediatrisk vård, Omvårdnad och medicinsk vetenskap inom psykiatrisk vård och Omvårdnad och medicinsk vetenskap inom folkhälsoarbete och öppen hälso- och sjukvård. Schemat lämnar ingen hänsyn till något som helst lugn eller någon som helst fritid utan rasar in från början av September och dryga två veckor in i Januari. Vi får vara glada, kan jag tro, om vi hinner stanna upp och andas in doften av jul. En av årets finaste och kryddigaste dofter och nu är jag plötsligt rädd för att längta för mycket.

Hur som helst blir terminen säkert lika givande som intensiv. Det är  ju såklart intressant att hela tiden lära sig och vartefter liksom känna hur bit efter bit finner sin plats.

Jag fick besök av B och bjöd på hemgjord körsbärs- och vitvinbärssaft. Vi pratade om gästfrihet, havtorn, rean på Indiska och plommon- och kanelvin. Sen gick vi ner på stan och köpte skrivblock inför teorin med start på måndag. Pappa ringde och bad min översätta "anyway", ett ord som hans engelsktalade kollega slängt ur sig och som pappa inte visste vad det innebar. Jag gissade på "hur som helst". Pappett trodde att den översättningen fick duga.

Sen träffade jag J, fick en latte UTAN mjölk på Subway och blev bjuden på smartieskaka nere vid ån över en alltid lika trevlig pratstund i den för kvällen snart dalande solen. Sen gick vi till smultrontrådgården, träffade en tiger och jag längtade så mycket upp bland de fantastiska grenarna att det blev några intensiva minuters trädklättring bland vinbärsbuskar och grusgångar.

Sen kom jag hem, tränade coreövningar en stund med min pilatesboll (jag älskar min pilatesboll) och ska snart plantera mina rötter bland blommande pelargoner och levande ljus på den för dagen nystädade balkongen.

Och vänta på att vågorna för hem min allra käraste vän.

Dagens äventyr: