Jag kunde ha svurit på att var en vårvind någonstans i korsningen av Götgatan och Luthagsesplanaden.

Som vanligt när jag fastnar i ett halvmörkt rum med högtalarna fulla av Winnerbäck så vet jag inte riktigt vad jag ska (förmå mig att) säga.

Tom av fullständig utfyllnad, liksom.

Har varit hemma hela helgen och myst. Flugit runt i snön med Amie och  sedan värmt nerkylda händer och fötter vid kaminen. Om och om igen. Några stunder gick kanske förlorade i staden men jag kände att jag behövde mina kära och kanske behövde de mig. Det var länge sedan och det får inte riktigt gå så lång tid som det har gått nu, plus att det kommer bli långt till nästa gång. Praktiken är visserligen spännande men kommer ställa till det med lediga dagar, MINST sagt. 6 veckor framöver är lite, vad ska man säga, besvärliga.

Allting är lite edgy. Lite på sparlåga. Svårt att förklara men inte i närheten så djupt som det varit hela vägen hit.

Tror det har med stress att göra. Eller, jag vet det. En djävulsk parasit som är svår att göra sig av med. Men jag väntar, ihärdigt, på att den ska torka ut och falla av.

Jag vänder mig om, nu och då, av att jag känner någonting där

men det är alltid tomt. Jag drömmer och vaknar

och det är också tomt. En annan tomhet men med samma budskap. Som att lägga ner all energi på en present som inte blir uppskattad. Och jag kan inte låta bli att tänka på var all den där tomheten kommer ifrån för jag kunde ha svurit på att det var någonting mer, någonting annat som spelade in. Det var bara inte för syns skull.

?

JAG HAR BLIVIT BJUDEN

http://www1.ticnet.se/PriceTable?eventId=GLO439GLB03251

....och det är lite dream come true över det!

Tack, D, du är en av dom bästa!

Lovade mig själv att jag skulle skriva något stort. Liksom, första tjing på gott samvete och mättnadskänsla före sänggåendet. Jag tänkte att det skulle fylla min dag, min kväll och förhoppningsvis räcka hela natten.

Jag tänkte att inatt skulle jag inte somna tom igen.

Känslan är skön men så fort jag har satt mig ner och låtit fingrarna börja göra sitt inser jag att det blir det lilla igen. I väntan på nåt stort.

Jag slöt ögonen och försökte hitta bilder från längesedan. Det blev ett enda tumlande och tumult, som dejavûn ofta blir när man försöker filmatisera dem. Flackanden av färger, skratt, barndomsminnen och smärtor så stora att man aldrig trodde att man skulle överleva dem.

Det slutar med att man kryper ihop och konstaterar:

Det finns vissa stunder som aldrig kommer att söndra. Människor som har satt så tydliga spår. Smaker man kommer spendera livet efter att få känna igen. Och så de där platserna.

En dag ska jag resa dit igen.

En dag ska jag fan ta mig i kragen.

Skärpa mig.

Jag brukade lyssna. Jag spenderade mina begynnande tonår med att lyssna. Det gjorde mig lite till den jag är. Jag älskade det, men förstod ganska snabbt att ju mer man sjunker in i sin roll så fastnar man och märker hur den andra parten alltmer slutar fråga hur det är med mig. Det är synd med tanke på att relationen tynar men vackert när man tänker på att fastnandet i sig i grunden handlar om trygghet.

Och allting strävar ju, trots allt, efter den där tryggheten.

Det finns liksom ingen att klandra.

I något av åren brändes det in något tyst budskap att det var dags att sluta lyssna och istället vältra sig i sig själv för att bli lyssnad på. Det var inte alls min grej och det var kanske då jag började lyssna på avstånd och jag älskade det också. Slutade lyssna och lät skrivandet ta vid igen - något som jag hade glömt var det bästa jag visste och vet. Men det var väl aldrig riktigt...strategiskt.

Människor med strategiska personligheter fascinerar mig. Människor som alltid klarar sig i (ur) vilken situation som helst. Det verkar inte så svårt, men det är ändock, för mig, dömt att misslyckas i flertalet scener á jour. Många gånger i veckan funderar jag på att bekosta mig en spontanröntgen för att bevisa för alla att min ryggrad inte är fullt utvecklad utan så skör att den behöver konstant stöd. Tanken går till blompinnar. Det är en förmåga, det där med strategi, som jag inte besitter men avundas något fruktansvärt. Det måste vara som ett hörn av frihetskänsla. Det kan vara nog så frustrerande att vilja, vilja men sällan kunna. Falla halvvägs. Det låter som en löjlig liknelse men tack vare att jag faktiskt minns hur det kändes att falla och skrapa upp knäna som liten tott så kan jag säga att det känns lite så.

Som att skrapa upp knäna och resa sig om vartannat. I väntan på, just det, något större.

Äntligen, alla dörrar låsta för natten. Jag orkar inte mer. Med frusna blårunna fingrar och istappar i håret.

Har en önskan om att få sjunka ner i ett varmt bad. Om jag har kraft att arrangera allt därtill.

cat power - the greatest

En enda oreda. Stor tova av oigenkännlighet.

Hur det vänder ibland.

Jag minus dig och en promenad i snön. Den tomma, stilla snön.

Den hade säkert börja röra sig och falla mjukt om du var här.

Falla och smälta. För dig.

Lite som jag.

Det är till att hålla andan under de 24 x 7 dagar som leder fram till examinationen av....teoretiskt taget allt. Allt vi kommit ihåg, halft lagt på minnet och framför allt det vi glömt.

Vi ska ju vara duktiga nu. Anatomin ska gå som ett rinnande vatten. Min halvdanna fontän står och spottar ur sig strilar här och där. Det känns sådär. Kanske går det att lägga ihop en del poäng, kanske inte alltid.

Alltid. Jag brukade älska att använda ordet alltid, föralltid, skriva om vad jag trodde att det kunde betyda. Idag gör jag det med en större självsäkerhet i tron att jag förstår en annan innebörd av det.

Vem vet.

Det är tyst på linjen.

Trots slagna nummer som lovat att svara är det tyst på linjen.

Jag är lite besviken. Slickar såren och ger blanka fan i att jag gått bet igen.

Det handlar ju om att hoppas, eller hur?

Hoppet gör en förväntansfull. Ni vet, sådär förväntansfull så att man inte kan sova. Ett sug i magen som gör att smilbanden liksom spänns, oundvikligt, ett brännande i magen som mättas av så långsamt att man hinner njuta flera gånger om. Rastlöshet. Lycka.

Nu ska jag o-sova hela natten och genom sekunderna försöka undvika att fumla mig in i liknande mardrömmar som föregående ensamma nätter bjudit. Hellre vaken i mellanpersiennljuset med natten än fast och ångestfylld någonannanstans. Någon slags måtta. Tack.

Som många andra dagar satt jag på bussen på väg in mot stan. Promenaden hade blivit för lång för mitt ettriga skoskav och jag orkade inte låta kylan hugga in på mina bara kinder.

Så jag satt där och försökte vara neutral när ett gäng extremt skräniga och hormonstinna 13-14-åringar hoppade på och bredde ut sig i 4-sätesbåset precis bakom mig (förstås).

Jag har ingenting emot barn. Tvärtom, men jag står helst framför dem i ett klassrum och, till exempel, lär dem nya saker. Känslan när dom sitter stumma och bara lyssnar och jag vet att jag i bästa fall sår små frön i deras outvecklade inre, den är inte att leka med.

De fem häftigt klädda ungdomarna började vräkigt kommentera precis allting som rörde sig runt omkring dem. Ingen gick säker. Det var "fula gamla kärringar" som tappert stapplade på över isgatan på andra sidan bussfönstret, det var någon kille som hade en "jävligt homosexuell" keps men framför allt blev jag förbannad och upprörd när de pekade på en liten lintott i deras egen ålder, som stod vid ett övergångsställe. Någon tjöt "KOLLA DEN DÄR TJOCKISEN" och resten - hälften tjejer, hälften killar - började klå den stackars flickan utanför med allehanda kommentarer om kläder, hår och allt vad det var. Flickan utanför upptäckte naturligtvis gängets utspel, tog något steg ifrån sin mor (?) och tittade ner i marken.

Satans jävla elaka skitungar! Hur uppfostrar man idag? Spelar uppfostran någon roll? Vad är det som händer med barn när dom börjar bete sig så? Är det någon som bryr sig?

Det är ju förstås ingen ovanlighet.

Nej, det förekommer ju säkert överallt.

Varför skulle det finnas mirakelklasser med mirakelbarn som ser varandra som likvärdiga och aldrig har lärt sig hur man trampar på tår?

När jag började första klass i lågstadiet var vi uppdelade i "lingongruppen" och "blåbärsgruppen". Barnen i blåbärsgruppen var barnen som bodde centralt i det lilla samhället. Vi andra var väl lite utspridda från här och där. Nästan på en gång började de coola blåbären utse individer de ansåg som tillräckligt svaga för att gå på precis hur de ville.

Idag skäms jag att jag bara stod där någon annan stans. Något blyg, rödkindad och med ett stort ont i magen när de högljudda killarna utförde sina rasthobbys. Nämligen att nypa, slå eller sparka på en liten pojke de förmodligen tyckte var mest "udda". De gillade när han skrek, för han liksom ylade. Då skrattade de och turades om att stå vakt så att ingen lärare såg.

Resten av oss vågade ju såklart inte göra någonting. Jag vet att jag skvallrade för mamma någon gång, så att hon pratade med lärarinnan (något som fler föräldrar också hade gjort) men aldrig blev det bättre. I nionde klass på gymnasiet kunde man fortfarande höra ylandet i korridoren följt av hånskratt. Kanske hade de knuffat in honom bakom en dörr och klämde honom, 5-6 personer, mot väggen.

Jag överdriver inte en sekund.

Inte en jävel brydde sig, för man var för upptagen med att inte hamna där själv.

Idag hoppas jag och önskar att den pojken har hittat tillbaka, efter alla år.

Men sen är det lärarna det handlar om. Var fanns lärarna?

Utsedda auktoritetspersoner med ett av de största ansvaren som finns, nämligen att forma unga människors liv under de första utbildningsåren. Lärare, människor som trots att de inte FÅR faktiskt sviker elevers förtroenden och många gånger med detta förstör deras liv.

Det handlar om barn, men vad har egentligen hänt med ansvaret?

Dagen vi slutade nionde klass grät jag av lycka när jag kom hem. Jag låg på min säng och grät för att jag skulle få slippa ytterligare år med samma människor, samma lärare, samma svek år efter år efter år.

Hösten 1999 började mitt liv.