Nedräkningen ger mig ont i hjärnan. Typ. Nu är det fokus och disciplin som gäller. Tydligt idag att vi inte kommer att ges några som helst andrum en tid framöver. Nu är det autopilot med inställning "överlevnad" som får borra sig genom oktoberlöv och januariis. Tills solen och värmen återvänder igen.

Imorgon inleder vi programmets sista termin. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det så kroppen liksom strejkar. Väntar. Darrar. Fast så högfrekvent att det aldrig skulle synas. Så, ikväll är sommarlovets sista kväll. Och jag sitter i vanlig ordning fullständigt, alldeles ensam och önskar med varje bit av mig att det inte vore så.

Övningskört i 70 km/h på landsväg. Rekord so far. Sedan tränat extra på att starta och att få bilen att liksom skjutsas igång mjukt och INTE hacka sig fram högljutt och brutalt som den gör i nuläget. Sånt blir aldrig bra i skarpa lägen har det nämligen visat sig.

Plockat vuxenpoäng, blåbär och fästingar. Äkta landet!

Det är den kyligaste kvällen på fleraflera månader. Under dagens mer eller mindre roande timmar har jag hunnit med förberedelser av höstens stora uppsats, lite jobb, ålderskris över ett par jeans, den längre promenaden hem längs Fyrisfloden (alla vet ju att det är en flod), flykt från köldknäppen i form av ett bad, helgplanering och slutligen väntar min nya favoritdryck i helaste världen.

Tiden kymper ihop mellan det som är nu och det som börjar sen och det är dags att krypa ner i startgroparna. Jag får redan påminna mig själv om att andas då och då, när svindeln fattar tag eller läpparna blir blå. Att ta en dag i taget fungerar ypperligt när tiden är obegränsad, sämre när det lider mot deadline. Nu ska jag möta dagen med en kopp kaffe och se om synen måhända blir något skarpare.

Hatten av för Andreas Olanders mystiska och talande målningar. Självklart måste man knata till Uplands nation och spana lite extra på konstverken när Uppsala dukar upp för Kulturnatt.