Det blåser in höstdofter i alla skrymslen. Nytt överallt och inga vägar tillbaka. En smått skrämmande men ändå efterlängtad känsla av igenkännande kryper in i mitt bröst i mitten av september. Varje år. Jag har alltid hållt september nära, menat att det är något särskilt som händer just då. Händer just nu.

Det blåser och det är vindar som når.

Varma septemberkvällar med regn och solnedgång

Nya, fina arbetsschemat som är alldeles lagom

Sons of anarchy

Planera och prioritera; en kalendersaga

Goda, gröna téer i tunga muggar

Kulturnatten på lördag

Min röda ullfilt

Känslan av lugn

Ma Bar eller Creamy Candy i badkaret

Cykla längs ån genom doften av blommor och jord

Tystnad är inte ett kvitto på att livet avstannat. Kanske snarare tvärt om. Tystnad, ett osynligt bevis på händelser. Små, små klungor av händelser och händer det för mycket blir jag tyst. Funderar. Hittar en räddning som duger i rimlighetsgrad. Sen håller jag andan.

Mellan arbetsdagarna i sommar har det alltså varit lite svårt att andas ut. Ingen ledighet, hela tiden tillbaka till jobbet. Ofta regn eller kallt eller blåst eller moln när det varit någon dags vila emellanåt och så dessa ständiga impulser av katastroftänk. Obligatoriska men viktiga impulser tänker jag såhär i efterhand för de har ju lärt mig så mycket om mig själv. Hur som helst har de lättat nu.

Visst har det varit nyttigt och visst trivs jag och visst önskar jag att stanna. Det finns ingen tvekan om det.

Men efter veckor och månader av denna ständiga heltid kändes det att det blivit dags igen att prioritera liv och lust och det vid sidan av. För att orka med att vilja och må och fungera. För en som aldrig kan slappna av om plikten rotar sig för djupt blir det förr eller senare dags att sätta punkt när man märker att balansen gått förlorad. Så när det nya erbjdandet kom såg jag till att hålla det hårt. När det sen blev mitt tänkte jag att nu, nu kan det börja. Nu får September måla sig fram över toppar och snår för nu har jag tid att se på. Och den första frosten har jag redan sett så den är jag inte rädd för längre. Det är fritt fram för höst.

Det kunde nog inte bli bättre.