Idag var dagen när isarna ville smälta och fåglarna aldrig slutade sjunga. En droppande dag. Tung, vattnig luft och plusgrader mot kinderna. En förträfflig dag ur en vårälskares synpunkt.

Efter att ha knatat mig genom dagspasset på praktiken var klockan plötsligt tio över två och min handledare hade inte skickat ut mig på lunch än. Det värkte i maggropen och för att vara helt ärlig var jag yr, sur och hemlängtig. Säkert på grund av att jag inte fått äta. Så hon skickade hem mig, för att passet ändå bara bestod av en halvtimme.

Jag vaknade för ett par minuter sen, iklädd pyjamas, med nyduschat hår, hungrigare än aldrig förr och kommer inte ALLS ihåg hur jag kom hit. Skitläskigt. Så nu ska jag äta lite hemgjord pizza och försöka komma upp i normala blodsockervärden, se om hjärnan vill börja fungera igen.

Sitter och funderar lite över tiden som gått och tiden som går och skillnaden däremellan, just nu. Försöker komma på tricket som hjälper en att stanna flytande, reflektera i nuet, inte behöva halka efter för att man hetsar upp sig över då och sen.

Det är svåra balansgångar men inget mot vad det en gång var. På ett sätt tickar det lite långsammare nu, man planerar mer och får på så sätt ett grepp som man aldrig fick förut. Ett nytt grepp som ger möjlighet men också ett ansvar till att om man vill ha den där möjligheten så finns ingen tid att tveka. Det finns ingen plats för tvivlare i nuet; filosofer, de osäkra och de som alltid sätter sig på tvär får vackert vänta på andra turer. Tåget mot lyckan går en gång i sekunden och vill man hänga med krävs det att intuition och vilja är samspelta.

Ibland kan man ju känna att något är på gång, som vibrationer i luften, och de gångerna tvekar man nästan aldrig när man står inför sina val. Det är ganska fascinerande. Man gör rätt med tillit till en svag, ensam känsla.

Jag känner en stark lust att sitta ner och få mina tankar översatta. Vet inte hur det ska gå till. Den som ska känna mig bäst är för det första tiotals mil bort och för det andra inte alltid med på vad jag menar när jag verkligen menar något men har svårt att förklara det. Och jag har aldrig varit bra på att tolka det där som känns. Antingen bunkrar jag upp med kaffe och timmar om natten och utmanar det eller så lägger jag huvudet mot kudden i ett uppgivet försök till att sova bort det.

När det kommer till att känna finns det små kryphål som sprättar upp mig totalt. Jag andas in och tror att det är ett skämt men slås varje gång oundvikligen av insikten att jag är fullkomligt blottad.

Det kan handla om musik; en textrad som fastnar längs nackhåren, en utomhusdoft som påminner om våren, ljudet av steg i gruset mot trottoaren; allt det i kombination med rätt sekund.

Det känns, jag vet att det betyder något men kan inte tolka det. Det är så frustrerande. Svamlande, som någon jag känner skulle ha sagt. Men också sant. Alldeles sant. En sanning som är min, som bara jag kan tro på.

Sovmorgonen drog ut lite mer på tiden än den skulle, men det är okej. Jag har ju inte bråttom idag. Bara bråttom inför imorgon halv två, men det måste jag försöka brotta ner nu och inse att hela dagen och hela kvällen är ledig. Ett typiskt moment jag alltid fastnar i. Att inte kunna relaxa för stunden utan halka in på framtidsplanen i förtid.

Därför måste dagen bestå av lite avkopplande småpyssel. Vem kan väl motstå ett fotbad men M's lillasysters egengjorda badsalt med rosenblad och med en doft som tusen somrar tillsammans. En sväng på Myrornas golv för att hitta eventuella presenter till marsbarnen. Ett försök att få till de där ingefärskakorna jag har trånat efter att baka i flera dagar men aldrig har kommit ihåg att köpa ljus sirap till. Jag tänkte också skriva ett litet brev. Till mig själv. Skriva, veckla ihop och glömma bort. Februari lider ju mot sitt slut, den sista och den längsta av vintermånaderna (i min värld iallafall) och det är läge att sammanfatta vad som har hänt, vad som inte har hänt och vad som skulle ha hänt men behöver flyttas fram.

Det känns som att det plötsligt är dags att vända blad till april eller maj och då måste man ju vara helt förberedd.

Funderade efter juluppehållet på om det skulle vara läge att sommarjobba lite inom vården. Ringa någon kontakt och boka upp någon månad, bara för att få erfarenhet. En god vän brukar säga att varför ska man arbeta med något som man egentligen har mycket högre kompetens än, men det handlar kanske lite mer om att få in foten någonstans innan man är färdig med utbildningen.

I tisdags praktiserade jag i ett team med en sjuksköterska och en undersköterska, där undersköterskan till största delen tar hand om patienternas personliga hygien. Vid ett moment blev jag inkallad och ombedd att hålla i patienten (som inte kunde röra sig) liggandes på sida medan undersköterskan tvättade och gjorde rent på den andra sidan. Patienten var tung och mina armar är klena. Arbetsställningen blev allt annat än bra. Undersköterskan gnällde på mig att jag stod fel, jag förklarade för henne att jag inte kunde stå på något annat sätt utan risk för att tappa greppet om patienten. Jag bad om att höja sängen, men det fungerade inte för henne som var kortare än mig. Så jag stod och jag höll, pratade lite med patienten och försökte vara tapper. Jag kunde ju inte backa ur. Morgonen efter (igår morse) hade jag värk i hela ryggen och en hemsk träningsvärk i båda armar. Smärtfokus låg däremot i ländryggen, strålade uppåt och ut mot sidorna runt över bröstkorgen. Inga av de värktabletter jag hade hemma hjälpte. Hela dagen, kvällen och natten var ett stort ont. Idag när jag vaknade välkomnade ontet mig igen, men idag bryr jag mig inte om att försöka smärtlindra. Provar ändå.

Jag insåg då att det är inget jag vill jobba med ett sommarlov. Det är inte bra för min rygg, som redan är trasig. Man kan påstå att allt handlar om god arbetsställning och medvetenhet om hur man rör sig MEN det är bara det att i skarpt läge blir det inte alltid enligt boken. Man hänger och böjer och bänder på det sätt som är bäst för den patient som ligger där. Det är ju så man tänker.

Nej, i sommar ska jag vara ledig. Fattig, sparsam, ledig och lycklig.

Solen brukar komma till våra fönster någonstans under sen eftermiddag. Vilar på balkongräcket, på krukväxternas små blad, in över kökssoffan och ibland sträcker den sig en bit in på golvet i vardagsrummet. Så ofta jag hinner släpar jag dit en stor filt och lägger mig och låtsas som att världen inte alls är full av snö. Idag skulle kunna bli en sån dag, klockan är tio och solen har redan krypit in genom prisman i fönstret så att den kastar små runda regnbågar över väggarna. Då vet man att det är nära.

Jag skulle gå upp tidigt idag men det blev inte så. Det är liksom alldeles för skönt att ligga kvar i värmen när man för en gångs skull får. Att ligga under täcket och småvaknande följa morgonen på sin resa från mörkt, till skumt, till klart, tills dess att solen börjar lysa upp alla skuggor och små konturer. Det blåser snörök över grannhusets tak. En stor svart, uppburrad koltrast sitter under en björk på innergården. Det antingen snöar eller blåser ner små, nästa osynliga flingor med ett par sekunders mellanrum. Som glittrar till i ögonvrån och när man vänder blicken dit glittrar det på ett annat håll och man jagar men lyckas aldrig riktigt fästa blicken.

Det är det fina med vintern. Att få sitta i värmen på fjärde våningen och iaktta kylan på håll. Det vackert vita, solen som gästspelar lite skyggt för att om några månader ta över, flingorna som konfetti över någons födelsedag och det lite motsägelsefulla med solvärmen som tar en i besittning trots att några centimeter från en på andra sidan väggen ligger drivor av inblåst snö. Och så det glittrande som man vet förvandlas till små taggar mot huden så fort man tar steget utanför porten.

Från fjärde våningen är det fint. Men det börjar såhär en bit in i februari kännas lite tjatigt. Vi kan vänta oss snöfall in i mars, till och med april, men temperaturen borde vända och krypa uppåt med början nu. Så att man åtminstone kan börja planera för picknick, solstunder i gräset, spontanbadminton, utebad och frukost på balkongen.

Bara tanken på de små äventyren gjorde att en frukostkaffe känns som en bra idé och vårstädningstankarna flyttade in och byggde bo på max en sekund. Nu börjar det!

Kvällen har känts lång och givande. För en gångs skull har jag jobbat lite, gjort mig nyttig, hunnit ifatt det jag skulle göra men i all hast glömde bort. Efter ett första intensivt pass på NIMA hasplade jag mig omtöcknad därifrån med känslan av att vara skyldig till världens alla missöden. Visst, det gick bra, jag gjorde det jag kunde, men man vill ju kunna spatsera omkring med den naturliga talangen och känslan för vad som behöver göras. En talang jag tyvärr föddes utan.

Väl ute ur kulvertar och den stora, grå labyrinten med körsbär målade på väggen kunde jag andas igen. Och det gjorde jag, tills halsen verkade ha fryst till och slås i isspillror så fort man drog ett andetag. Ont gjorde det. Så jag gick hem. Tog ett kort farväl av M och bänkade mig i favoritsoffan med presentknåp för händerna. Det är ju en del födelsedagar på gång och jag hade ju åtminstone tänkt försöka engagera mig i det hela. Inte förgås av praktik och åtaganden.

Först nu är jag färdigknåpad. I en av mina lådor, bara sådär, hittade jag också en godisgömma med mitt namn och ett hjärta ditmålat. Så fint så jag kunde spricka!

Försöker nu, efter allt pyssel, komma i form inför morgondagens bowling. Man kan ju liksom inte åka på spö, det funkar inte så i min värld. Inte bowlingvärlden iallafall. Det blir en kopp te och improviserad inköpslista inför morgondagens "stan".

Kölden slog till imorse igen. Som ett elakt hån mot allt vad heter sammetsgrönt och doft av äppelblom. Det gör ont att andas och det är till och med svårt att gå utan att drabbas av den stora halkan.

Idag gick jag min första introduktionsdag på NIMA, en del av den Neurokirurgiska kliniken. Det var stort. Frågan är hur jag ska klara mig där bland all apparatur, alla blinkande skärmar och skriande larm. Idag var det nytt, imorgon går jag andra dagen och sen är det ledigt två dagar följt av praktik hela helgen (fredag, lördag och söndag). Kommande vecka börjar naturligtvis med praktik på måndag och tisdag. Trevligt.

På onsdag ska L och jag bowla. Det är planen. Veckoplanen. Det är liksom lite taskigt att lägga ut praktikdagar över en hel helg, det tar bort hela ledighetskänslan. Särskilt när samma vända (fredag, lördag och söndag) upprepas senare i perioden..

Nu, mat. Sen, sömn.

I tisdags lyckades jag med att baka ihop de här små liven, som blev en uppskattad välkommen hem-present. Tänk att man kan ändå.