I'M COMING OUT BUT I'M COMING OUT SHOOTING

När vår lilla lekkamrat A plötsligt insjuknade i vattkoppor tog B och jag fram kökshandskarna och en massa godsaker i ett desperat försök att fixa lördagsgodis i form av hennes favorit. Man är ju ingen konditor men tvåfärgade fudgehuvuden med hallonbåtsöron täckta med choklad och sockerpärlor kanske gjorde vår sjukling liiite gladare!

Efter ett samtal med 1177 fick jag plötsligt åka till Närakuten med misstänkt lungemboli. Inget sådär man direkt önskar sig.

Det började i lördags kväll, det högg till mellan ett par revben på vänster sida när jag andades in djupt. Det fortsatte hela natten, svårt att sova, hugg och skär, till slut somnade jag sittandes i 1,5 timme. Idag, två dagar senare, var det exakt likadant.

So I dialled 1 1 7 7. Resten står ovan. Läkaren var tveklöst en av de proffsigaste jag träffat någonsin. Grundlig helundersökning följt av lång och pedagogisk pratstund. Så var det nämligen den här gången att hjärtat och lungorna var det inget "fel" på. Däremot är lungsäcken retad och interkostalmusklerna förmodligen inflammerade. Sa doktorn och berättade om andningsgymnastiken som jag ska börja med imorgon. Blåsa i sugrör och stretcha och sånt. Och smärtlindra med Zon eller Ipren.

Orsaken till eländet var enligt doctore att jag simmat och gymtränat trots förkylning och troligtvis något otäckt virus i omlopp. Idiotiskt i efterhand. På träningspunkten skulle man ha litat till ingen annan än sig själv.

I själva uppsatsen skriver vi en del om olika kostvanor, något som gör att man funderar till lite extra över hur det kommer sig att man äter som man gör. Jag vet inte om det var sju eller åtta år sedan som jag såg den där hemska dokumentären om hur otrevligt våra små fjäderfän har det innan de blir till mat. Jag kommer ihåg att höns nackades på löpade band och att jag mådde så illa att jag inte klarade av att se klart programmet. Den västkustsommaren ändrade mitt liv fram till denna dag.

Sen finns det ju lite undantag. Fisk och skaldjur är så gott att jag aldrig skulle kunna hålla mig från att få njuta av dem. Nyttigt och ljuvligt. Rött kött, däremot, går inte alls. Det följde liksom med direkt efter att jag slutade äta kyckling. Det är för mycket "husdjur" över det hela. Det känns helt enkelt fel. Fisk och skaldjur lutar mer åt "insektssläktet" och ger liksom inga som helst skuldkänslor. Dessutom blir det lite mer riktigt när man själv fiskar det man ska äta och vet hur allting har gått till.

Detta även fast många längs vägen har sagt åt mig hur fel jag har och att man är en hycklare genom att välja lite hur man vill. Å andra sidan har jag heller aldrig kallat mig för vegetarian. Det handlar mer om att följa en känsla än att göra ett direkt och vattentätt val.

För handlar det inte om att må bra genom att hela tiden kompromissa och njuta så mycket man hinner?

Elände och misär och en trasig kedja som löper från hals mot bäcken- och svansben och som inte skulle göra ont ikväll hade jag bestämt. Smärtlindring fungerar inte. För undertecknad finns ingenting att göra förutom att träna och vänta.

Så jag väntar. Och tränar. Och väntar.

Och väntar.

När dagen inte alls blev som man ville, allting känns kallare än vad det är och tusen gånger besvärligare än det skulle bli. När allt blir fel, då längtar jag hem till min stora, mjuka vän. Hon som väntar någonstans bortom åkrar och ängar och bort mot skogskanten utanför det bruna huset med vita knutar. Där under portalen sitter hon med spetsade öron och väntar på att bli överöst med gränslös kärlek.