Luften är ljum, snuddar vid mild. En söt doft av rengöringsmedel och smultron virvlar upp, stark en sekund, nästa sekund är den borta. Ett flygplan skär genom molnen och försvinner bortom taken. Det börjar skymma. En svala sicksackar som en jagad insekt in över gården, knycker till och seglar bortom ett lummigt buskage. Barn leker på lekplatsen. Jag ser dem inte men hör de små, förtjusta ropen, tänker att de nog är helt inne i sitt. Lite som jag, fast med en entusiasm som lyser upp hela innergården. Hos mig är lamporna släckta för kvällen.

Att vara ledig är lite som att flyga. Tid och rymd upphör till en början men växer i rasande fart mot slutet. Just nu är jag på mitten. Vårdar varje minut så ömt det är möjligt. Ser stolt på det som balkongen tillåter att växa, för året gräslök, basilika, tomat, paprika, mynta, citron, smultron, petunia och pelargon. Plockar undan, ställer in, kastar ut. Sorterar. Avväger. Söker efter det som var viktigt, det jag skulle göra av sommaren. Vad det nu var hittar jag säkert inte i garderober eller vrår, men letar ändå.

Klockan passerar tio. Det mörknar. Mitt te på manukahonung smakar höstlöv och solstrålar. Vinden har lagt sig, allting är tyst och lugnt och ganska underbart. Det enda som stör mig nu är den eviga jakten på det där någontinget som skulle göras. Kanske kommer lite inspiration ur Det goda livet, senkvällens svt-pärla!

Tiden har upphört att vara min vän. Jag vet inte längre hur jag ska hantera den. Hur mycket är den värd, tänker jag, när den ändå bara rasar över mig dag efter dag. Begraver smått som stort. Det har varit en lång, sysslolös helg utan nyanser. Bara grova drag och nödvändigheter. Jag hade kunnat göra vad som helst men gjorde det inte. Jag hade inte tid.

Klockan kvart över fyra på natten ringer det på dörren. M går för att titta, jag väser till honom att han inte ska öppna dörren. Man gör inte det mitt i natten. Han kommer tillbaka, säger att han tror att det är en granne vi känner som sitter i trapphuset. I min nyvakna skalle hör jag att det är så. Vi känner henne väl. Jag drar om mig en morgonrock, funderar på hur jag ska bemöta henne, går ut i hallen och låser upp dörren.

Från sidan dyker då en främmande man över mig, jag har aldrig sett honom förut. Han är påverkad av något och säger ingenting. Han pressar sig in mellan mig och dörren för att ta sig in i lägenheten. Jag inser mitt misstag men blir snarare förbannad än rädd, kanske är det vad som gör mig så stark. Jag höjer rösten, varnar och knuffar med lite möda ut honom. När jag sen snabbt drar igen dörren och låser fattar jag vad som har hänt.

Så vad gör man sen? Förutom att torka någon tår, hyperventilera någon minut, försöka komma ihåg allting så som det var. Jo, man blir åter förbannad.

Jag ringer polisen fem i halv fem. De tar ett snabbt signalament och ska skicka en bil för att söka igenom huset. Jag väntar i fönstret, ser ingen gå ut från byggnaden, antar att personen är kvar. Undrar vad han ville. Efter en timme och tio minuter ringer M polisen igen för att höra vad som händer, varför de inte kommer. Det tar kanske fem minuter sen kommer de. Det har varit en bil här redan, säger de, men kollegorna hade av oklar anledning inte kollat igenom byggnaden. Det går fem minuter till sen hittar de personen längst upp i trapphuset, extremt påverkad. Det visar sig till sist att han bor här men inte kunnat låsa upp sin dörr.

Men det är en bra kille, menar polisen när jag sen går ner för att prata med dem. Fin lägenhet, ingen konstig bakgrund, riktigt trevlig faktiskt, säger polismannen framför mig och liksom skrattar till. Han ser inte att jag är i spillror. Han fattar ingenting. Nä, men han försökte ju ta sig in i lägenheten, mumlar jag och frågar sen vad som händer nu. Ingenting, menar de.

"Du kan ta det lugnt."

Jag har cyklat kilometervis genom åskskurar och stickande kallt regn för att ta mig hem till en ensam men efterlängtad ledig kväll. Sommaren tycks mig sådär förrädiskt överhemlig som gömmer sig i svarta moln och kyliga luftlager. Så hemlig att jag glömmer bort den lite av misstag.

Tiden går och jag håller på att lära mig en hel massa nya saker. En period där man är sjukt nervös innan och lättad efteråt, varje gång, hela tiden. All den här nervositeten är överväldigande. Svår att handskas med på ett vuxet, lämpligt sätt. I skallen, tror jag, fastnade jag i något som liknar de tidiga tonårens eviga ängslan över att vara ofullständig, ofullkomlig. Otillräcklig. Dock utan att veta att det faktiskt är helt okej. Hel blir man väl bara när man är fullärd, en dag. Fram till dess är vi alla bara strävande, halvhela tonårssjälar på väg mot insikt och lärdom.

Tänker man så känns det snart mycket bättre.

Käraste syster min,

tänk att du skulle bli den starka av oss. Den som visar hur, leder rätt, förklarar så att jag förstår.

Du kan plocka fram ett lugn i mig. När jag ropar och förväntar mig ett eko så är det din röst som viskar till mig;

det ordnar sig;

och jag inser tafatt det meningslösa i att ta katastrofer för givet.

Trots att vi växer ur samma rot så är vi så olika. Jag, med mina år på plussidan, dock utan några storslagna erfarenheter att guida dig med. Jag har sällan mer att ge dig än min gränslösa kärlek.

Och tacksamhet att du finns där, genom vårväder som snålblåst, vid min sida.