Solen lyser och lyser och riktigt skriker efter uppmärksamhet. Jag har hört att det är kallt, men inte hur kallt. Igår regnade stora delar av det vita bort. Telefonen ringde ganska sent om en olycka och en bil som blivit förstörd, men lyckligtvis inte han som satt däri. Saker plockades upp, hängdes in, viktes ihop, putsades till. Golven blev lite tydligare. Skönt att min oro driver mig till konstruktiva ting som städning.

Jag låg länge, långt in på natten och vaktade dörren. Kanske för att det under kvällen först ringde en man som sa att han var vaktmästare och ville titta på vår fläkt, sedan ringde en man på dörren och sa att han var från radiotjänst och saknade oss som kund. Jag förklarade att vi aldrig haft någon tv, varpå han började fråga hur vi då klarade oss, om vi såg på webb-tv, varför inte, osv. Klockan var efter 18 och jag, i pyjamas med stort, nyduschat hår i en urblekt handduk, kände mig inte bekväm med att en okänd man ringde på dörren och betedde sig fånigt.

Jag visste ju att M tillsammans med 2/6 av familjen var på väg mot Cornwall, men sådär runt halv tre på natten visste jag att jag liksom inte låg vaken för ingenting. Jag låg och tänkte på vågor om natten, hur stora och osynliga de är. M och L riktigt spirade av lycka mot varann när de bestämde att i England skulle de surfa. Och visst ska de det. Det är bara det att havet är så stort, vattnet är så strömt och vågorna så oberäknerliga. Och jag är så.. överbrydd.

Ungefär fem minuter senare, när jag precis vänt mig mot fönstret för att se hur den lilla månskärvan flyttade sig från den ena sidan till den andra, kom ett sms. Ett efterlängtat sådant. Efter det glömde jag alla skuggor och slocknade.

Det är tomt. Det är inte mycket mer jag kan uttrycka. Tanken var att skriva så översvämmande mycket att den som klickar på länken suckar, lutar sig bakåt och låter tröttheten stänga ner hela fönstret i ren ..o-ork. Så jag pustar ut efter en lång dag, tätt föregången av en lång kväll i F som oväntat men överraskande rämnade ut i Radiohead, Smashing pumpkins och Bert Sommer:

Kanske en av världens vackraste röster. Frid där du nu vilar, Bert.

Jag dricker vitt te ur porslin som är blankt, klyftar vårdoftande apelsiner, försöker lägga en grund för morgondagen. En plan som kan lyfta mig lite från mellandagsreor, blötsnö och trasiga hårtoppar. Jag önskar mig härifrån och hit igen. Vill inte stanna till utan bara resa igenom. Något säger mig att det ska vara så och då antar jag att det är rätt. Därför blir det en något kortare resa den här gången, även om jag hade velat krama om de där vännerna i syd. Det blir inget med det nu, men det kanske kommer en sommar efter vintern.

Jag måste få tro på vad jag känner, även om jag allt oftare kommer på mig själv med att ha haft ordentligt fel. Ibland, däremot, blir det rätt och ofta ett välbehövt rätt. Man kommer aldrig riktigt ifrån att man har sina svansar.

Väggarna är ovanligt tysta. Ikväll är det dofterna som talar.

Jag stod, häromdan, på ett café för att beställa en kaffe. Sneglade ner på gräddiga bakelser, sockerglaserade tårtbitar och slarviga kakor med choklad och rosa marshmallows. Då kom en doft som från ingenstans, skarp och specifik. Jag såg bilder som liksom rusade in mot mig från sidorna, minnen men utan ansikten. Vägar, något som viskades, löften som skulle vara sanna men som bröts. Jag vände mig försiktigt om, kände mig rädd, ömtålig liksom. Där stod en trulig, tonårig pojke på kanske femton år och tittade åt alla andra håll som fanns att titta åt. Inte den person jag "förväntade" mig att se, men den lilla, ovetande spjuvern bar en doft som slog igång alla sinnen jag besitter.

Det var konstigt och lite obehagligt.

Jag gick ur kön, hämtade mina grejer och när jag kom på mig själv med vad jag gjorde igen var jag på rask väg hem. Till en tom lägenhet.

Litetlitet äventyr är eventuellt på väg att skapas.

Hej, Linköping!

Plötslig men välkommen gästvisit i good old F. Jag sover mig genom den här perioden, fast hos mina käraste närmsta. Tycker INTE om att ha det här efterlängtade jullovet utan M.

Gårdagskvällen var med ett ord fantastisk. Marinerade jätteräkor, bubbel, världsbäst sällskap och hemgjord choklad. Och sen chocker av värmevågor från kaminen, bredvid Amie.

Men natten gav inget annat än mardrömmar.

Jag vaknade till, det var fortfarande mörkt. Försökte gissa mig fram till tiden och önskade att klockan skulle vara så långt bort från åtta som det bara var möjligt. Kröp lite närmre, glömde för en stund bort att det här var morgonen som jag skulle lämnas ensam mångamånga dagar. Sen ringde larmet.

Amie ramlade i trappan på julafton. Hon måste ha blivit förvirrad av barnen som sprang upp och ner om vartannat och att pappa - hennes ögonsten - följde med dem upp på övervåningen. Självklart följde hon också med upp och glömde säkert bort sina 11 år för en stund. Det spelades tv-spel och stojades däruppe, vi satt nere och tittade på något program på tv. Det dunsade till flera gånger i trappan och blev sen tyst. Mamma och jag kastade oss upp och sprang dit och där låg hon, Ihopkrupen längst ner och tittade på oss med "skyldigblicken". Som att det var hon som hade gjort något fel. Från den stunden var min jul sönder - det skulle bli det första året som Amie inte fick vara med och öppna julklappar vid granen.

När vi sen hjälpt henne ner och hon haltat fram till sin favoritplats på mattan framför sovrumsdörren och lagt sig satt vi hos henne en stund. Klappade henne, pratade med henne, försökte få henne lugn. Då flög det in några ord från köket: MEN OJ VAD MYCKET UPPMÄRKSAMHET HON FÅR DÅ. Ordens källa kikade bort mot vår stackars illagjorda vän med skuggan av ett konstigt leende på läpparna. Huvudsaken var väl tydligen att det inte varit något barn som trillat i trappan, jag anar att då hade pådraget varit något mer omfattande.. 

Jag tror inte att jag behöver skriva mer om vad jag kände inför det här.

Partyvecka i söder eller "yogavecka" på hemmaplan? Att det ska vara så fruktansvärt svårt att bestämma sig om man ska vara slarvig och ha jävligt roligt eller prydlig och ordentlig utan en massa saker att ta igen när den näst sista terminen börjar.

Till mitt älskade söder - jag kommer tillbaka. Men tyvärr tror jag att jag behöver vila mitt sinne alla de sekunder som bjuds. Jag är i dagens läge inte beredd att rusa oförberedd in i en termin som behandlar akutsjukvård och kirurgi. Mina damer och herrar, majoriteten av mina klasskamrater är överförtjusta. Jag är livrädd.

Merry

CHRISTMAS!