Jag kan inte komma ihåg när jag var såhär lättretlig senast. Det är ju så enkelt att vara lugn, harmonisk och fridfull. Lite av min grej. Lite av naturen kommet, liksom. Men inte idag. Eller, ska jag säga sedan igår? Jo, det var nog igår allting började. I följd av ordet "förmodligen".

Begrunda ordets betydelse i några sekunder. Förmodligen. Vad innebär det egentligen? Vad ger det för säkerheter? Vad talar det om för löften?

...därav mina reaktioner. Jag reagerar ganska starkt när jag blir arg. Eller jag vet inte om jag blir direkt arg, men orolig på gränsen till förtvivlad. Som om jag får ett slag i magen och inte kan andas. 

Och varifrån kommer då alla denna oro?

Jag tror att den består av ett vildvuxet snår som sträcker sig ner från skallen och alla tankeverksamheter, ner genom lungorna, bekläder hjärtat, slingrar sig ner genom magen och lätt ner i tårna och upp igen.

Ett snår som, när huvudet vill, förgiftar mig på bara några sekunder.

Känslorna förstärks av små gästspelare, vi kan se dem som möss, som klättrar upp och ner och klänger på grenarna så att det blir ömsom tungt över hjärtat, tungt över lungorna, tungt i benen. Men varifrån råttjävlarna kommer och hur de vet precis vart de ska gnaga för att det ska gå hål, det begriper jag inte.

Inte heller hur snåret blommar ut då och då i en symfoni av dofter, känslor och förnimmelser och bokstavligen väller ut över det söndergnagda och gör det helt igen.

Det verkar vara en väl bevarad hemlighet.

Nåväl, jag blir arg. Jag får ingen luft, värjer mig för förklaringar och boxar mig fri för att få tänka över vad som _egentligen_ låg bakom vad det nu var det var. Det första övervägandet handlar naturligtvis om det var jag som utlöste explosionen, om det är mitt fel, på grund av mig, till följd av mig, som tankar jag haft söndrar och faller bort.

Jag kan bli besviken så att jag tappar andan, behöva lägga mig en stund med fötterna högt och huvudet kallt. Vad många inte förstår är just tystnad. Jag lever av den. Den är så hårfin att den kan göra mig så stark eller så svag beroende på tillfälle men just de gånger jag behöver den är den faktiskt livsnödvändig. Utan den tappar jag mer än andan.

Nere på botten av allt, sitter ett behov av att förstå och få allt jag inte kan förstå förklarat för mig. Det är inte alltid jag får det behovet bekräftat. Det är inte alltid den diskussion jag verkligen behöver för att nå acceptans kommer till sin spets.

För en tid sedan gav jag mig själv ett löfte om att för en gångs skull inte ta några chanser, utan lämna allt som inneburit svek och obehag bakom mig. Jag hade inga som helst föreställningar om att det bästa som skulle komma att hända mig kunde starta om allting igen. Så jag valde att stänga av och låtsas som att

"det är väl okej, egentligen"

Allting i tvåsamhet kan man inte vara två om. Tvåsamhet behöver, uppenbarligen, tydliga inslag av integritet för att stå upprätt. Jag är verkligen ingen uttalad expert gällande tvåsamhet men inser ändå att det är varsin fristående etta som utgör den gemensamma tvåan.

Vid tillfällen extremt fristående ettor.

Man kan inte ge upp respekt så lätt. Man vill inte göra om sig. Man vill ha sin rätt att tycka som man gör och inte behöva förklara det hela tiden. Krisen kommer kanske där man inser att man måste göra om sig för att må bra.

Jag kommer ihåg att jag en gång under en cykeltur var tvungen att stanna, slumpmässigt men lägligen alldeles intill en busskur, bara för att jag insåg när jag kände krocken mellan nuet och det förflutna att det här kommer inte att gå. Timmarna gick och tårarna föll i den där busskuren. Det var i början av juni förra året. När jag, dock inte ensam, lämnade tidigare nämnd busskur hade jag intalat mig själv att för någon annans skull var det bäst om jag höll käften och aldrig mer nämnde någonting om vad jag tyckte gällande den där specifika frågan eller varför. Detta trots att känslorna kring aktuellt ämne var så starka att de tagit över mig flera gånger om. Jag skulle vidga vyerna och lugna ner mig, så var det tänkt. Inte för min skull, men för att ett och ett skulle göra två.

Men mössen skulle börja springa igen.

Mina planeter är många när det gäller tankeverksamhet. Från olika perspektiv kan jag få mig att tro att jag är olika öppen för olika saker. Ibland kan jag till och med tro att jag har förändrats, bara för att gå in i väggen igen och inse att så var det inte alls. Samtidigt vet jag att jag framkallar både besvikelse och irritation: Varför kan jag inte hålla mina intressen för mig själv och låta andra ta sina egna beslut?

Kanske för att jag känner, en sådan här bra bit längs vägen, att alla beslut som görs påverkar mer än man tror. Att man borde fundera mer över respekt och känslor innan man tar för givet och följer sina vanor.

Jag tror (jag vill tro) att man kan anpassa sig till stor del för dem man håller nära. Jag tror att man måste lyssna mer och djupare om ett problem återkommer och speciellt om man börjar sucka när det lutar mot att annalkas. Jag hoppas att man i respekt för den man älskar alltid frågar och inte gör som man alltid har gjort i tron att det är osårbart.

För det tror jag inte att det är.

När det tystnar och när jag fryser och lägger fötterna högt är jag inte alltid på samma planet som er. Jag tampas med tyngder och bebos av möss men med en längtan av att någonting inom mig ska blomma ut och sudda ut det andra. Tillfälligt, nödvändigt, behövligt. Men det tickar i mig, stunderna går, jag vet inte om jag blir svagare eller starkare för varje gång konflikterna kommer över mig men vet att varje gång jag vänder om och springer så ångrar jag mig och kommer tillbaka.

Någonting är ouppklarat och behöver komma tillrätta. Men jag kan inte göra det ensam.

20: 36 och jag längtar ut, längtar febrilt efter att byta miljö. Det är inte det att jag inte trivs utan det att jag vill vara på en plats där jag gör mindre fel än jag gör när jag gör fel här. Här gör jag så jävla fel för varje fel att jag får lägga mig ner och skämmas.

Stormen svider vidare. Glassbilen har ställt sig med sirenerna på här nedanför. Jag ser silhuetterna av grenar som kastas runt i vinden mot det upplysta hyreshuset som är under uppbyggnad på andra sidan gatan.

Jag har betalat hyran, jag har mat i skåpen, smulor under mattan och syrebrist i hjärtat. 

Jag spiller saker överallt. Slår mig. Säger fel saker vid fel tillfälle. Jag har också märkt att jag har slutat samla.

Jag förändras.

Vi förändras.

Det kan också tilläggas att när jag ler så ler jag från botten av mitt jag, när jag säger att jag vet så är jag mer än säker och om det för en sekund verkar som att jag ser dig så har du inga hemligheter längre.

Jag har hittat hem.

Jag har undrat länge nog nu om det faktiskt måste vara så att det är mitt fel. Och ingen annans. Innerst inne vet jag att jag ingenting gjort - det är inte jag som har tagit några steg i en annorlunda riktning - men uteslutningsmetoden släpper ändå in allehanda färglösa alternativ som säger mig att kanske vore det enklast ändå att packa ihop och gå vidare.

Jag har bara så overkligt svårt att acceptera hur det har blivit. Idag på lektionen i diskrimineringsgrunder diskuterade vi vad "tolerans", "acceptans" och "respekt" utgör för skillnader mot varandra. Det var intressant. Självklart, till en början, men allt mer tydligt hur man kan tänka olika kring de tre. Jag riktade mestadels in mig på "acceptans". Det är så mycket man accepterar men ändå aldrig riktigt...förstår.

Jag glider runt med ögonbindel genom diverse föreläsningar och lekioner. Jag vet inte om jag har gett upp eller om jag bara genom att försöka vilseleda mig själv försöker komma fram till att det här är RÄTT. Man borde inte se så hårt på små motgångar, men för mig kan det betyda hela världen.

Jag undrar var all denna känslighet kommer ifrån. Är det från mamma, från pappa, har jag skapat den själv, är det en färgglad blandning eller krockade jag med den på väg till skolan någon av dagarna under nittiotalet? Bara sådär? Jag antar att min omgivning TOLERERAR alla de här känslorna och hur de strömmar ur mig, men frågan är om jag har fastnat mellan grader av acceptans som egentligen inte finns. För jag får inga svar. Jag har såna otroliga känselspröt som sticker ut åt alla håll men kan inte bryta av dem. Jag ser mig i spegeln och ser hormonerna glittra i ögonen. Under kudden har jag gömt dagboken där ALLTING står och som jag aldrig vågar läsa om i rädsla för att gå in i chock.

Jag har frågat mig det gång på gång när jag varit i luften och på språng men det slutar bara med att jag kryper ihop i soffan med benen i kors och gömmer mig i gitarrspel, stickningar, musik eller skriverier. Jag vill inte se att människor jag älskat faktiskt har valt att lämna mig.

Jag har alltid dragits till dikter där ensamhet, regnbågar och icke-förståelse har stått i fokus. Det har triggat mig och gett mig inspirationen jag själv behöver för att bränslet inför morgondagen ska räcka. Jag höll alltid med när någon försökte säga att alla kan inte vara likadana och alla kan inte slåss om lika stor uppmärksamhet, trots att det verkar som att i dagens samhälle så måste man.

Jag är inte en av dem som slamrar högst eller kräver mest, men jag har mina gränser. En gång hade jag någon där vid sidan av som sade åt mig att aldrig försöka vara någon annan, för  du är unik. Då spann jag. Då kände jag mig bekräftad och trygg. Idag har melodin bytts ut mot att det kanske vore bättre om var och en gav sig in i ronden och slog lika hårt, för den som inte slår lika hårt som alla andra avviker faktiskt från det som är vanligast, det som är normalt. Och det som avviker från vanligt och normalt har plötsligt blivit ovanligt och onormalt. Där vill man inte hamna, har man bestämt.

Jag står på ett betryggat avstånd och ser på när man slåss för att behålla sin normalitet bland massorna. Det faller mig inte i smaken att ge mig in där, det är helt enkelt inte min stil. Men jag känner mig så förbannat ensam.

Just nu vill jag att det ska mörkna till för att téet ska smaka lite godare och stjärnorna träda fram lite klarare. Och jag ska gå ut på balkongen, sno filten om mig med blicken i skyn och börja om igen.

Det har gått några dagar och några nätter. Jag har haft mina tvivel. Jag har levt mina ups and downs. Jag har skrivit över papper som inte ville skrivas på och jag har gett upp när ingenting hände.

Jag är rädd att jag har gjort ett konstigt val, jag har saknat råd och jag har saknat var råden brukade komma ifrån. Det råder inga tvivel om, däremot, att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt med rätt watcher of my heart.

Jag längtar ingenstans för jag vet att jag kan ta mig vart jag vill.

En vän har konstaterat att hon hittat rätt, något som tog henne flera år att inse. I lördags kväll, med kristall och champagne, bekräftades att det är dom nu. Något som framkallar ånger och tvivel på annat håll. Ibland blir det så med sådant man tar för givet. En förändring sker och det gör till synes ingenting, men någon gång kommer längtan efter att allting ska vara som förut att bli för stor. Vid någon tidpunkt förstår man att det som funnits faktiskt inte finns längre. Den famn man gömt sig i är plötsligt borta. Känslorna kryper fram och spills ut.

Det är väl så. Har man bränt sina stigar finns det fan inte så mycket till valmöjligheter kvar, utan man får vända om i en lång promenad tillbaka in i sig själv. Kontemplera, begrunda, ge upp och sedan börja om på nytt.

Man slutar aldrig förundras över människan och hur hon ger sig in i och ut ur relationer. Undertecknad sympatiserar alltför mycket med allt och alla och försvagas närhelst 'här och nu' tangerar vid ämnen som berör. Ilska och desperation är inte alltid enkelt att ta in, men jag kan förstå handlingar som inte går att förstå. Jag tror mig se in i de flesta. Skulle tro att jag har rätt, men förmodligen har jag fel.

Jag vill förstå och jag vill försvara.

Uppsala är omringat av en storm. Det virvlar mellan husen och vindar kastar sig mot väggarna. Som om dom vore ute efter oss, att rasera byggnaderna, jag vet inte, men det är underbart att gömma sig under täcken och njuta av att ha en ledig dag imorgon.

Med sovmorgon <3

skriver och är i sådan stämning att jag ryser inombords. det kunde inte gå mycket mer fel än det gick idag och inatt, men jag orkar och jag beundrar den orken och förstår inte var jag får den ifrån. någonstans inom mig har jag ett starkt och varmt dunkel som räcker till för att dölja alla svar jag inte vågar ge. om jag helt plötsligt skulle börja kasta svar runt omkring mig, var hamnade jag väl då?

jag har dem, någonstans, och kontrollerar dem noggrant efter rådande omständigheter. ibland slinker något av dem igenom och orsakar någon smärre katastrof, men oftast är jag duktig nog på att sopa igen efter mig.

det går inte att vara alltför ärlig på de här blanka golven. jag glider runt och trivs. flätar in mina sorger i stickningar och bär dem sen runt halsen på stan.

we all have stuff to carry. det blir bara så jävla tungt ibland och man har inte tid till att stanna och torka svetten ur pannan. man är starkare än man tror när det gäller. någon myntade så klokt uttrycket som rymmer mer sanning än mina malätna skor. man undrar vad det är som håller en så reserverad och öppen när man tidigare har varit sluten och låst med bom och tusen nycklar.

att lyssna, att försöka förstå, att respektera och bekräfta, det kan vara svårt när man i grund och botten på djupt vatten är en tvivlare. jag lärde mig att simma sent, jag litar inte på vågor men låter dem gärna föra mig lite längre än hit.

jag ska ta några andetag från balkongen, jag ska stirra upp i det svarta, jag ska komma ihåg en kväll för 7 år sedan, på sena hösten när jag räddade mig själv genom att stirra uppåt och bestämma mig för att nu får det fan vara nog.

och jag tackar dig för det, om du läser det här. jag tittade upp och tog mig loss. för att du hjälpte mig. du kommer alltid att vara den vännen jag ser mig om i natten efter, när jag saknar ett svar eller helt enkelt behöver lite luft.

ikväll behöver jag inte rädda någon, jag behöver inte rädda mig själv heller längre men luften där under natthimlen är alltid lite klarare. lite besynnerligare och, vad ska jag säga, ärligare..

strax över till syster med man för att avnjuta hemalgad lasagne och blanda rätt sjuka romdrinkar. har ingen aning hur kvällen ter sig och är inte särskilt intresserad av att veta det just nu heller. känns bra, känns fint, känns aaaaallright.

det är TRÅKIGT att vara ensam hemma.

sitter och flätar med orden som i slutändan ska visa upp en korrekt essä om en omvårdnadssituation beskriven utifrån teori, lag och miljö.

det går inte så jävla bra, faktiskt. solen skär in i ryggen och över skärmen och allt jag vill är att gå ut medans vädret är såhär ljuvligt. jag tror inte att det är särskilt varmt, men solen knuffar på. kanske borde ta en paus och dricka lite varmt te på balkongen.

humöret studsar fram och tillbaka. det är mycket nu. det finns såklart flera olika sätt att se på situationen men självklart väljer jag av någon anledning att se det mest jävliga och svåra som ligger framför den. målet är att ta sig helskinnad och godkänd fram till jul.

men det är långt till jul?

jag saknar perspektiv, snälla någon ge mig ett perspektiv för jag behöver det så desperat. just nu. det räcker inte med en kopp te. det räcker inte med att räkna dagarna och sätta ut mål här och där.

jag måste.. ut.  jag återfinns på balkongen, någon timme framöver. eller så.

jag kom hem tidigare än väntat och vispade undan gårdagens oplanerade men svintrevliga festligheter som låg som en dimma i lägenheten. när jag vaknade för att gå upp till terminens sista praktikdag trodde jag att jag var döende. aldrig mer torr lyxcider på en vardag med följande tidig morgon.

balkongdörren står på glänt. det luktar rent och kylan sprider sig behagligt längs golven. liten älskad somnade utmattad på sängen efter att han kom hem.

lugnt

skönt

inget mer praktiserande utan istället rått plugg som sträcker sig långt över jul och nyår.

men det är okej. jag vill, iallafall terminen ut och det är ett bra tecken. jag har velat backa så många gånger att jag mår illa när jag tänker tillbaka på det. i rädsla av att inte vara bra nog. hur man nu kommer fram till en sådan sak såhär tidigt i "karriären".

vi väntar och ser.