Nu är det näst sista dagen på praktiken och jag har provat på nästan allting man kan göra. Tror jag. Tack vare att min ordinarie handledare varit borta mesta delen av tiden. Jag känner mig oärlig som inte berättar för henne hur missnöjd jag är med att hon talar till mitt halsband, skrattar högt åt mina ofärdigheter och faktiskt inte en enda gång hållt mig om ryggen när någon varit orättvis. Och då menar jag riktigt jävla orättvis. Oärlig på ett sätt, men hon har heller inte frågat eller riktigt (jo, jag kan skriva det) förstått.

Att det är på ett sätt att vara färsk och student och faktiskt inte VETA hur man handskas med alla situationer.

Man kan inte göra allting perfekt och så fort det händer så är hon där, missnöjd, och frågar vad jag tror att jag gjort för fel.

Jag ska skaka av mig dagen som till och med började snett, trots att jag för en gångs skull vaknade på rätt sida. Kanske har det med (o)ärlighet att göra, man säger saker efter vad man vill höra till svar.

Det är ett enda byggande, det där.

Hur som helst, när jag skakat av mig den ska jag börja planera inför helgen. Allt grönt med blad och rötter ska få näring och ny jord till våren. Kanske hinner jag hälsa på mamma och pappa, men den här gången endast om de frågar efter mig.

Annars vill jag rekommendera

http://www.weleda.se/

som i och för sig inte kan fungera för alla hudtyper, men som ändå följer ett bra koncept.

Jag tror att det blir en bra helg.. den här gången. 

När jag loggade in fick jag ett meddelande om att kurserna i farmakologi och mikrobiologi är avklarade...vilket bara kan betyda att tentan i läkemedelsräkning är godkänd.

Jag vet, det är lite av omöjligt, men ingen idé att ifrågasätta det utan bara njuta av att ha klarat av någonting som man från början visste skulle komma att stjälpa en.

Solen lyser. Snön krymper och gräset.......gräset (längtar)

Tillbaka. Efter en tvådagars utrensning av matt aggression och djup besvikelse av att ha använt produkter bestående av äckel PÅ HUDEN. Efter praktik som står mig upp i halsen. Sena kvällar och tidiga morgnar. Allting går så fort.

Till råga på allt har jag blivit kroniskt trött, glömsk och elak också. Riktig kärringvarning.

Nu ska jag försöka att inte somna och istället ta itu med lite städning och matlagning. Har ju faktiskt lovat, inte bara mig själv.

Då var det dags att vakna igen! Läs följande länkar och varna dig själv och andra du bryr dig om. Kan vara värt att iallafall tänka över innan man återgår till verkligheten bortom skärmen..

http://www.tv4.se/1.903479/2009/03/20/hudkramer_fulla_av_kemikalier

http://www.renskonhet.com/index.php?main_page=page&id=5&chapter=0

http://www.ehdin.com/?id=1073

(andra stycket "behövs solkrämer?")

http://www.doftoverkanslig.se/diskussion/viewtopic.php?f=2&p=345

(tips av en klok människa som grävt lite djupare)

MAN KÄNNER SIG BARA SÅ JÄVLA LURAD

taking the chances from me

det är det där obehagligt ofokuserade i att inte ha så mycket att att säga som gör mig slätt illamående, men kanske mest av allt trött. man nästan räds för det, tvingas från det, i något haspligt försök att - jag vet inte - imponera på någon. imponera på sig själv?  komma undan tandvärken i att ha käften stängd.

man kan inte riktigt vara sig själv. det var länge sen jag kände mig bekväm och slappnade av ut i alla, minsta små procent som är jag.

det var så länge sen att jag inte kommer ihåg det.

har jag någonsin?

att sitta i ett stakande surr och känna tomma tomma ord kastas mot en som ihopknölade papperslappar och samlas i en irriterande hög vid fötterna.

lite så ska det kanske vara. helst ska man väl kasta vidare dom där jävla lapparna också, man vill ju inte drunkna i klorblekta sönderrivna sammanknycklade pappersbitar..

Det är sekunder från att jag kastar mig ut för någon slags solskenspromenad. I jakt på första vårblomman, för att avsiktligt blöta ner skorna i vattenpölar eller plocka ett knippe vide för att göra en fin födelsedagsbukett till mamma. Precis utanför fönstret vajar videkvistarna i vinden, men jag vet inte vad hyresvärden skulle säga om jag hittades halvvägs upp i trädet med diverse verktyg i fickorna.

Inte så jävla bra, skulle jag tro.

Imorse vaknade jag med svidande kramper och fick inte komma till praktiken för att de har calici på avdelningen och var rädda att jag hade smittats. Såhär i efterhand kan jag väl avslöja att det inte var calici utan ett hela "vanligt" maganfall. Det känns lika otäckt som tryggt att jag börjar vänja mig.

Fredag och praktik med bedömningssamtal, lördag och gratta mamma, söndag och läkemedelsräkning, måndag och tenta med avslutande spelning.

Fick reda på att ännu en gammal vän väntar bebis och kan bara konstatera att det lilla pyret kommer få finfina föräldrar.

Kul!

Nu ska jag värma nytt kaffe, lägga mig på en filt i solen (som faller in fint genom vardagsrumsfönstret) och drömma om hur det känns att ha fötterna bara i gräset. Kanske försöker räkna några tal läkemedelsräkning också. Eventuellt.

Det kvittrar så ur träden utanför att grannens undulat blir alldeles galen. Hör jag härifrån min plats på balkongen.

Solar mina bleka armar. Det handlar ju faktiskt om vitaminer också. 

Himlen är blå, solen lyser, inte en vindpust. Blundar man så känns det som att vintern aldrig var här.

Nu ska jag slappna av någon timme, så länge solen vill.