Det är lite av en konst, men jag tror inte att de som inte försökt kan tänka sig hur frustrerande och svårt det är att vara så lycklig och så sorgsen på en och samma gång.

En motgång då och då gråter man över, får tröst och glömmer bort. Tyvärr verkar det inte bättre än att jag lagrat allt det glömda och frossar i det om natten och på dagen i tystnaden mellan meningar och konversationer.

Det är någonting på sned i det kompletterande och mjuka.

Jag tror att jag är på god väg att bli väldigt sjuk.

Och jag som hade så stora planer på att återta den värld jag förlorat i flera månader nu. Det räckte med en oväntad och uppenbart kraftig halsåkomma och ett hundratal nysningar för att få mig isolerad.

Man skulle eventuellt kunna säga att det var en förjävlig början på den kommande semesterveckan. Jag har bylsat ner mig i ett täcke i favoritfåtöljen framför datorn och tänkte se någon film eller gammalt avsnitt av Buffy. Hjärtat försvann iväg till spelningarna och alla vännerna och jag avundas honom. Det (livet) får helt enkelt vänta till en annan gång.

Med bröd i ugnen och visor i ryggen ska väl söndagen, trots stormen utanför, bli något sånär hemtrevlig tillslut.

Igår vaknade jag av solen och planer om second hand som besannades några timmar därefter - ett myller av gammalt och nytt och färger och former som man annars bara drömmer om. Som en port till någonting märkligt igennkännbart som bekräftades och bekräftades ju längre in i butiken man kom. Köpte såhär i efterhand alldeles för lite och står och väntar bakom hörnet tills nästa öppningsdags som väntas, om jag får med mig systern, på tisdag eftermiddag.

Man har sina tankar om livet. Föreställer sig hur allting ska bli, planerar och längtar sig fram genom dagarna efter någonting man redan har. Och det är fantastiskt. 

Men ibland händer oväntade saker och man frågar sig

WHY? 

Idag kom den första hårda snön i form av regn, motvind och vassa minusgrader. Det skar mot kinderna och jag tappade känseln överallt, men var tvungen att hinna fram i tid. Igår kväll kom den skarpaste kramp-attacken på många år. Det har blivit dags att utreda min alien.

Doktorn tog dom första minuterna till att lugna ner mig. Han lyssnade på hjärta och lungor och klämde sedan igenom praktiskt taget hela magområdet. Så noga har ingen läkare varit med mig förut. Det gjorde genast att jag tyckte om honom och faktiskt lyssnade på vad han sedan hade att säga.

Han märkte att det gjorde extremt ont på vissa ställen, kom med några kompletterande frågor och ställde sedan en tillfällig diagnos följt av förslag på vad jag måste göra för förändringar på lång sikt, men även nu framöver.

Jag räknade till åtta rör blod. Jag reagerade på att undersköterskan som stack mig varken sade till innan hon stack eller gav mig ett plåster efter att hon märkte att hon misslyckats med sticket och stormade ut ur rummet med ett irriterat "det är inte min dag idag". Innan jag hann blinka hade blodet kladdat ner min tröja. Inte heller hade hon handskar när hon med nerbitna, smutsiga naglar på fingrarna klämde i mitt redan stuckna armveck.

Jag är så jävla glad att jag kommer bli MYCKET bättre än så en dag.

Men doktorn var snäll. Han lovade att vi skulle reda ut det här en gång för alla och klappade mig på armen när jag låg där på britsen med ögonen blanka av smärta efter att han tryckt på dom onda ställena. Det kommer att bli en stor omställning, sade han och undrade om jag var redo för det.

Självklart var jag det. Man är ju med i 100-klubben.

Det var stort igår. Jag svalde hjärtklappningen med jämna mellanrum. Det finns klart och tydligt ingen hejd på hur hemtrevligt det kan bli när mysbelysningen slås på.

Som vanligt när jag sätter mig för att skriva är det fortfarande ljust utomhus, men har blivit bäcksvart när jag trycker på "Spara inlägget".

Jag borde ta mig härifrån, åka ner på stan. Göra någonting. Finns åndå inget här jag kan ta mig för.

14:49

Away

Det handlar om halvor. 

Det kanske inte är jämförelserna som upprör mig såhär i efterhand. Jag förstår att det är lättare för dig att inkludera, kan det vara för att du tror att du har en förmåga att se genom männisor och välja ut vad som för dig är äkta.

Eller skriver jag det för att jag tror mig veta vad du ser som äkta och genom det antar att du tänker just så? 

Jag vet inte hur jag kan visa för dig hur viktigt det är att delar av mig också är inkluderade. Det ska vara som en reflex och inte ett sistahandsval. I alla fall önskar jag att det vore så.

Det ska inte vara en halva som naturligt och självklart har första parkett, det känns lite orättvist.

Det kom ur ilska, här kommer kärleken:

Jag älskar din halva. Min halva älskar dig. Du älskar mig.

Det tycks att våra halvor aldrig kommer utgöra en hel. Det gör mig ledsen. Och i undran över vad det beror på.

Jag har en känsla, en stundvis otäck känsla som jag inte har vågat berätta om. Den enda jag skulle berätta det för är min mamma. Förhoppningsvis kommer jag ihåg att göra det imorgon. Det handlar om att känna sig förväntad att säga saker som inte passar in. Det handlar om stela kramar och när ögonen man så gärna hoppas en dag ska vara varma och lugna fortsätter att se på en som om man ständigt har gjort dem besvikna.

Men det är bara en känsla, inte så mycket värd.

Det kvarstår för kvällen att städa ur garderoberna och hänga vart plagg på sin rätta galge.

Har klantat min väg genom veckan, bara en massa ofinheter och missförstånd och miniatyrirritationer som egentligen bara är små fragment av osäkerhet. Det är så dumt och det är så onödigt men jag kan inte rå över känslor. Kunde man det vore väl livet alltför enkelt.

Men jag är ledsen att jag framställs som oseriös och osäker genom att visa upp det här. För det är i största förtroende det kommer fram. Det måste väl ändå vara ett steg, att inte bara hålla det för sig själv? Jag vill inte se mig själv som oseriös och osäker för det är jag inte. Men vem är man själv att säga saker om hur man egentligen fungerar när det faktiskt är andra som ser en och kan tyda ens reaktioner? Man tror att man har sig under kontroll. I själva verket hoppas man.

Igår kväll slutade jag hoppas.

Det var mycket med igår kväll, det blev en tung kväll. Bästa sällskapet i stan men med helt andra värderingar och synvinklar än de jag kände till och trodde gällde. En av mina bästa vänner försvann igår och ersattes av en främling. En av de jag trodde var en av mina bättre vänner försvann också med en diss över telefon under natten. Man kan ju undra vad som pågår i folks huvuden nu för tiden.

It doesn't make sense.

ikväll ska jag ner till Akademiska sjukhuset och lämna blodprover. Sedan följer en ensam-hemma kväll som jag tänkte dela med fetaost, Buffy, filtar och varm choklad. 

Just nu är jag trött, frusen och förvirrad och vill inte alls ut i regnet och cykla till sjukhuset utan ta ett skönt bad och dricka litrar med mineralvatten och njuta av att vara ledig. Det känns lämpligare helt enkelt. Sedan en dust av städning och invigning av fina ljuslyktor jag köpte med Bea på Fullerö-vandringen tidigare idag. Jag älskar att vara ledig. Det gör mig stark.

- You need chaos in your soul

to give birth to a dancing star

Nietzsche