Har klantat min väg genom veckan, bara en massa ofinheter och missförstånd och miniatyrirritationer som egentligen bara är små fragment av osäkerhet. Det är så dumt och det är så onödigt men jag kan inte rå över känslor. Kunde man det vore väl livet alltför enkelt.

Men jag är ledsen att jag framställs som oseriös och osäker genom att visa upp det här. För det är i största förtroende det kommer fram. Det måste väl ändå vara ett steg, att inte bara hålla det för sig själv? Jag vill inte se mig själv som oseriös och osäker för det är jag inte. Men vem är man själv att säga saker om hur man egentligen fungerar när det faktiskt är andra som ser en och kan tyda ens reaktioner? Man tror att man har sig under kontroll. I själva verket hoppas man.

Igår kväll slutade jag hoppas.

Det var mycket med igår kväll, det blev en tung kväll. Bästa sällskapet i stan men med helt andra värderingar och synvinklar än de jag kände till och trodde gällde. En av mina bästa vänner försvann igår och ersattes av en främling. En av de jag trodde var en av mina bättre vänner försvann också med en diss över telefon under natten. Man kan ju undra vad som pågår i folks huvuden nu för tiden.

It doesn't make sense.

ikväll ska jag ner till Akademiska sjukhuset och lämna blodprover. Sedan följer en ensam-hemma kväll som jag tänkte dela med fetaost, Buffy, filtar och varm choklad. 

Just nu är jag trött, frusen och förvirrad och vill inte alls ut i regnet och cykla till sjukhuset utan ta ett skönt bad och dricka litrar med mineralvatten och njuta av att vara ledig. Det känns lämpligare helt enkelt. Sedan en dust av städning och invigning av fina ljuslyktor jag köpte med Bea på Fullerö-vandringen tidigare idag. Jag älskar att vara ledig. Det gör mig stark.