Stora, skrämmande mörka moln svävar in över skira, spretiga björktoppar. Innergården faller i skugga. Molnen ändrar form och jag tänker att de ser så mjuka ut, allt medans vindarna sträcker sig ner och tovar allt växande till oigekännlighet. Dånen från ovan ekar i hörselgångarna.

Jag skulle ha gjort tusen saker men varje gång jag snörat kängorna för att gå ut har regnet ilsket kastat sig ner som för att markera sitt revir. Detalj efter detalj har mynnat i något slags orkeslöshet jag inte riktigt känner igen. Lederna knyter sig, reflexerna siktar och skjuter slött, ögonen ser men filtret verkar trasigt. Tankarna följer inte med. Kanske beror det på föregående veckans skärande halsont, huvudvärk under täcket och svart framför ögonen, kanske har det inte riktigt läkt.

Under två dagar har jag druckit ljuvligt, nybryggt kaffe, betraktat hösthavet av kala strån i gyllne vind, promenerat djupt in bland granar och vitmossa tätt efter guidande far, kurat i morgonrock och stickade tjockstrumpor, vilat framför brinnande eld, lagt varje uns av kärlek invid varm hund och lyssnat på akustiska toner jag känt igen men ändå inte. Dessförinnan har jag fått chansen att krama min saknade farmor, träffa kusiner jag lever för långt ifrån, fiska i outforskade vatten och däremellan jobba, vila, jobba.

Den här takten på jobb gör att jag känner att det finns tid. Jag har faktiskt aldrig fått ha det så, kan inte för mitt liv förstå vilken tur jag haft som hamnat på en plats där man ser efter mig och där jag per speglande automatik gör mitt yttersta för att se efter på precis samma villkor.

Molnen har lagt sig nu, som en mörkmelerad underhimmel kupar de sig över husen. Allt står still. Jag öppnar fönstren, drar filten över axlarna, andas in och ser på medans regnet börjar falla igen.

Och du, glöm inte bort att hösten talar i färger. För varje år en ny, glödande övergång till vitt och kallt. Översätt den som du vill men trampa inte över den på grund av löften om stundande frusna månader. Att sova sig genom tid ger inte särskilt mycket. Året bjuder skiftningar kanske för att vi ska känna längtan efter det som varit och inför något nytt. För att vi ska minnas, jämföra, preferera. Hålla känslor vid liv. Den som börjar frysa och stänga av när grönt går mot guld riskerar att gå miste om nyanserna. Ta vara på tiden istället; fånga den, dela den, ge bort den men kasta inte bort den. I ärlighetens namn är den i sin förgänglighet alldeles för värdefull.

Två dagar på landet, underverk för själen.