Ljust bland det mörka. Rosor och tankar till våra kära som inte finns längre.

Önskar alla en färgfull helg. Min startar med huvudvärk och födelsedagskalas, följt av finresa mot ostkakeland.

Idag avslutades min första (och hittills bästa) praktik hos distriktssköterskorna. Tack för allt nytt självförtroende gällande blodprovstagning, sårvård och kommunikation med små barn. Det känns overkligt när man inser hur bra en handledare kan vara och att det finns praktikplatser där alla tycker att det är roligt att lära upp en och ta en till sig. Det har jag aldrig varit med om förut och är djupt tacksam över. Jag tog med lite fudgekola som M lagade igårkväll och blev ombedd att maila dem receptet efter en smakstund över 10-kaffet.

Imorgon ska vi sitta i grupp á 10 pers på ett seminarium i två timmar och berätta för alla hur just vi gick tillväga för att uppnå målet med den här praktikplatsen. Mitt mål var att "få insikt i hur verksamheten i primärvården fungerar". Är halvförtjust i seminarier men antar att det kommer löpa på ganska bra.

Ingenting har förresten hänt efter sprutan. Lite snuvig och är öm på insticksstället om jag kommer åt det, men annars inte ett skvatt. Det känns oerhört skönt att ha gjort det, hur som helst. Nu behöver jag inte ha dåligt samvete över att springa omkring och sprida knorr på samma sätt som förut.

HELG. TACK!

I helgen är det dags. Jag längtar så att jag tror jag spricker. Förutsatt att armen sköter sig och inte sjukar ner mig så åker vi säkert ut på fredag eftermiddag eller lördag morgon och bara hänger. Drar på stövlarna och går ut i skogen. Plockar svamp. Njuter av den friska luften. Kollar ut en liten julgran (kanske). Leker med voffsen. Tänder i kaminen. Lagar god mat enligt vår obligatoriska halloweentradition. Skära ut monster i paprikor och tända värmeljus i är också en såndär grej man bara måste göra. För att det ÄR så. Längta, längta, längta, längta.

Idag fick jag följa med på hembesök till en färsking. Två dagar var han. Pep och ammade om vartannat. Hans mor & far fick information om det där med första tiden efter födseln och lillkillen bara låg där i mammans famn och hade det gott. Det kändes så sjukt att liksom sitta där och sen tänka att sådär låg man en gång. Nu är man här. Mammor är så förjävla häftiga som går igenom hela den där graviditetsprocessen för att få hålla en sådär i sina armar. Man växer och växer och en dag sitter man vid en dator flera mil hemifrån och känner en plötslig tacksamhet för att man får vara med på resan. När jag träffar mamsen nästa gång ska hon få en extra kärleksfull kram. Pappen också, förstås!

Japp. Halv tre smällde det. Tjong in i armen bara och så var det klart. En av mina favoritsjuksköterskor i hela världen också så om jag trillar av pinn så gör det inte lika mycket som om det hade varit nån annan.

NEJDÅ, inte ska jag trilla någonstans. Möjligen över någon av M's cykelverktyg som har en märklig tendens att lägga sig spridda över hela, jag skojar inte, golvet. Charmiga men smärtsamma när dom borrar in sig i fotsulan efter att man har varit olyckligt ouppmärksam och bara trampat..

Nu är det snart en halvtimme sen och fssja det svider. Det gör ju alltid det när man vaccinerar sig. Kanske lite feber, kanske lite frossa eller muskelvärk, kanske lite huvudvärk, eventuellt svårt att sova. Man har varit med förr. Hepatit A, B och TBC var också ganska tråkiga att vaccinera sig mot. Det GÖR ju rätt ont att få en nål inkörd i armen. Vid TBC-vaccineringen, vill jag upplysa mina damer och herrar, fick man ett nätt litet stick. Trodde man. Sticket växte under jag tror det var minst ett par månader (13 veckor om jag inte minns fel) till en stor böld som man vackert skulle invänta att den brast. En kväll när jag precis hade duschat och stod framför spegeln i badrummet var det precis vad den gjorde. Det var riktigt ä.ck.l.ig.t Och gjorde ju fruktansvärt ont. Den sprutan fick vi för att vi på programmet är i riskzonen för att utsättas för eventuell smitta när vi är ute på praktik och inte var det någon som gnällde över det. Man vill ju faktiskt inte gärna ha tuberkulos. Eller hepatit. Eller svininfluensan.

Snälla, snälla sjuksystern sa att när (?!) jag blir frusen ikväll och känner mig "sådär" ska jag ta en skön filt, god bok och mitt favoritte och bara vänta ut reaktionen för att det KOMMER att bli bättre. Vilken reaktion, tänkte jag tyst för mig själv och nickade till svar.

Fortsättning följer.

Dagen bjöd på ännu ett studiebesök. Den här gången var det hemvården som fick visa hur de arbetade. Det är ganska komplext, yrket alltså, på många sätt. En distriktssköterska har ett sånt ansvar. Ett mycket mer självständigt arbetssätt ur många aspekter. Den här praktikperioden som slutar på torsdag har gett mig så OERHÖRT mycket insikt. Plus att jag har fått göra sånt som jag inte har fått ens prova på sjukhuset. Under handledning, förstås, men man lär sig massor av att börja så.

Imorgon ska jag vaccineras mot grisinfluensan också. Peppar inför feber och krassel i helgen. Dom uppskattar att ungefär 10% av alla vaccinerade får väldigt svåra symtom av injektionen. Givetvis I'm one of 'em. Men man tänker ju att om man reagerar så starkt på bara en liten dos, hur sjuk hade man då inte blivit om man insjuknade på riktigt..

Ikväll: Hej, Flogsta!

Förresten är det ingen mindre än moi som står för matlagningen ikväll. M har infört att jag ska planera mat minst två gånger i veckan. Tidigare har det, eh, helt enkelt inte alltid blivit så. Av många skäl. Främst att M är så vidrigt mycket bättre på att laga god mat än vad jag någonsin varit. Däremot ligger det en viss övertygelse i hans argument att man måste träna för att lära sig och få in känslan för det där med smak och sånt. Kan så vara. Ikväll har han önskat sig den här middagen, förutsatt att jag byter ut kycklingen mot quorn. Receptet blir så bra att jag måste lägga upp det här, jag rekommenderar det verk.lig.en till den som har en påse quorn i frysen, en lime och en burk creme fraiche i kylen och inte har en aning om vad som ska stå på bordet om en halvtimme. SMARR!

Under eftermiddagen lyckades jag med ett få ett läkarbesök på agendan, vilket ledde till ännu en skickad remiss till UAS. Två hela remisser ligger där och väntar på att jag ska få träffa olika specialister. Få lite hjälp med mina krämpor. Den här gången trodde inte doktorn att det var det som jag först trodde att det var, men kunde inte förklara varför det har uppenbarat sig på det sätt det har. Inte heller utesluta det värsta. Däremot sa han att jag ska sova lugnt ikväll och inte tänka på sjukhusundersökningen. Han var lugn, doktorn. Och han lyssnade på allt jag sa och svarade utförligt. Man kan liksom inte önska sig så mycket mer. När jag sa mitt farewell och att han säkert inte ville ta ihand men TACK iallafall (eftersom jag läst på skyltarna utanför att personalen inte tar i hand på grund av att det är influensatider) så skrattade han och tog mig i hand iallafall. Vad har vi annars handsprit till, sa han.

Så fruktansvärt klart det är så.