3:10 to Yuma var en finfin rulle, om man gillar att bänka sig ett par timmar framför maktspelande råa cowboys, sjyssta revolvrar, whisky och allt vad den misäriska vilda västern har att erbjuda.

Jag tänkte så annorlunda förr.

Uppenbarligen och tyvärr har många av de tankarna satt sig alldeles förjävla hårt. Nästan tvångstankehårt, vilket jag med ganska stor säkerhet kan säga utan att ha haft någon sån diagnos.

Lite som jag föreställer mig doften av lava, den känslan har jag i bröstet. Jag vet egentligen inte mycket om lava, bara att den kommer ur jordens inre, den är röd, dödlig och förmodligen kokhet. Men doften, den är lite enklare att tänka sig. Stickig, lugnande och alarmerande på samma gång, rökig, som något man känt förut men det har fastnat på tungan. Lava.

Jag har kilat fast mig. Den största delen av dagen vägrar jag att tänka på det men så fort jag disfokuserar och utan att tänka börjar spinna lätta små dagdrömsfragment om något som skulle kunna likna perfektion så är det där igen. Det ger mig två alternativ, det ena är att gråta och det andra är att vänta med att gråta tills jag vet att ingen ser eller hör.

Det är inget skämt, det är inget jag förstorar upp, det är ett jävla dilemma att ha ett sånt hål i skallen. Det, önskar jag ingen.

Om morgnarna när jag är som blödigast och lyckligast samtidigt kan jag känna krampen krypa upp runt bröstkorgen och krama till så hårt att kaffet sipprar ut från mungiporna och allt det färdigspunna jag hade i bröstet hostas upp av kraften och löses upp i luften. Av det drar jag slutsatsen att drömmar och luft inte hör ihop.

Kanske har jag slutat hoppas men att önska ser jag som något så magiskt att ett litet, hemligt uns hoppfullhet får alltid finnas kvar i de önskningar jag blåser in under kudden varje kväll. Det ligger något barnsligt i det och det gör mig lycklig. Alla regler om vad man får och inte får önska sig det finns inte i min tid, utan man får önska sig precis vad man vill. Och det är precis vad jag gör.

Jag önskar mig blå. Somnar röd. Vaknar vit.

Det handlar om min ängslan. Min jävla, jävla ängslan. Hur den gör mig till en fullständig idiot i jämförelse med andra, riktiga människor som vet hur man uppför sig och vet vad man säger och hur man ska tycka för att det ska vara rätt. Jag kan inte sånt. Jag känner inte till några koder. Jag känner rått och direkt och uppriktigt och gör det så fort den lilla varningslampan blinkar. Min kropp blir till en enda stor knut.

Som tur är har jag någon som är en jävel på att lösa vilken knut som helst. Som ömt torkar kaffet från mina mungipor om morgnarna. Som fyller hålet i min skalle med vackra handplockade blommor. Som önskar rött, somnar vitt och vaknar blåare än blåaste blå.

Min någon säger åt mig att jag inte ska bry mig om oväsentligheter och istället fokusera på det som är viktigt och riktigt, här och nu. Han vet som vanligt att han har rätt men inte hur rätt han har.

"I filmen lämnar jag dig"

I verkligheten stannar jag här och sjunker in i det som blivit riktigt och rätt och inte bara mitt utan också ditt. Blåser in en önskan under kudden om att tidigt imorgon bitti när persiennerna är nerstänkta med guld och luften är sträv som citrus ska jag ha lämnat vitt och rött på den andra sidan och vakna precis lika blå som du.

"En atletisk, snabb, muskulös hund, något långsträckt, med en mjukt böjd kontur som kulminerar i en svans med päls som är längre på undersidan och räcker minst till hasleden. Den bärs vanligen i en mjukt hängande båge. Kraftfullt nobel med ett majestätiskt kilformat huvud med långt nosparti och en pigg och målmedveten attityd. Stående öron, triangelformade och öppna framåt. Nostryffeln är svart (annars diskvalificeras hunden från uppvisning). De mörka ögonen är medelstora och mandelformade. Tänderna ska mötas i ett perfekt saxbett. Frambenen är raka. Tjock, dubbel päls som tål väder och vind med rakt hår som ligger slätt. Färgen på pälsen är rödbrun, brun, gulbrun och/eller ljusgrå tecken. Enfärgat svart. Grå med mörkare skiftningar. Svart sadel och mask. Livslängden är medellång, 10-12 år."

Nu i juli fyllde Amie 10. Jag kan inte föreställa mig livet därhemma utan henne. Hon leker fortfarande som en valp men haltar emellanåt ganska illa. Åldern är ingen främling, men den är en fiende. Vi vet om det och vi pratar inte om det. Som om vi förnekar att det kan vara dags vilken dag som helst.

För många tycks det vara lite av en omöjlighet att älska ett djur. Att dom på grund av sin "begränsade intelligens" aldrig riktigt når upp i människoligan. Förlåt, men det resonemanget är trots allt HELT efterblivet.

Amie kom en dag framåt hösten, om jag minns rätt. Samma år som mitt riktiga liv började, nittonhundranittionio. Mamma ringde mig en eftermiddag och berättade att dom tagit hem en liten valp och jag hörde hur någon gnydde och pep i bakgrunden. Resten är en helt unik och fantastisk historia. Hon är mitt andra syskon i den här familjen och trots alla tvister har vi lärt oss mycket av varandra. Hon var med från det att jag började leva och lärde känna mig själv.

Nu ska jag genast sluta upp med att förbereda mig inför något som man aldrig kan veta eller planera och istället se om jag orkar med att ta bussen ut på landet och krama henne stollig. Fina, fina Amie. Grattis i efterskott.

Akut bronkit, damer och herrar. Det var vad den unge läkarvikarien kom fram till efter att ha undersökt på allehanda vis. Han trodde däremot inte att det var läge för antibiotika på grund av att 1) jag har inga akuta andningssvårigheter, 2) sänkan var helt normal och 3) ingen feber. Men gammal hederlig Mollipect blir det till att sörpla i sig, vare sig man vill eller inte. 

Dessutom är det till att vila i en vecka.

Klockan var nio, allt var klart, jag stod som ett fån nere vid de fyra mackarna. Orkade inte röra mig, kändes som man hade sprungit maraton av att gå från vårdcentralen och ner till Statoil. Funderade på om det var läge att ta en buss (därifrån och ner till Fyrishov). Kände mig som en idiot men kom sen på att jag faktiskt är sjuk. Några steg och svetten rann, det vill inte heller sluta riva i halsen av inandningsluften. 

Tänkte på hur extremt svårt det är att få känna sig nöjd när man går ifrån ett läkarbesök. Man får aldrig frågan "Är det något annat du undrar?" utan det blir tack och adjö på en gång.

Men idag gjorde jag det! Han såg så vänlig ut och trots att jag visste hur stressad han var så frågade jag hur man går till väga om man har funderingar gällande andra områden - det var så enkelt som ryggproblem och misstänkt tinnitus. Jag fick svaret att det fick man boka in separata besök för.

Och det kändes bara så jävla onödigt. Både han och jag visste att inget av de områdena kan man göra något åt på vårdcentralen - varför inte bara slänga iväg en remiss?

Nej, då ska jag ringa och boka in två separata möten på vårdcentralen och låta dem komma fram till (igen) att detta måste undersökas vidare på specialistmottagningar. Allt det kommer ju ta tusen år säkert.

Jaja, en sak i taget.

Simma lugnt.

Jag tänkte på vänner. Vad som hänt. Hur det kommer sig att det blivit som det är. Hur man har spenderat åren med att putsa och rensa och sålla och dumpas och lära sig och beundra och växa och slutligen ändå inte ännu ha fattat hur bra det blev. Hur bra ni är.

Ni få, fina.

Nä, jag är inte särskilt bra på att vara häftig. Till synes. Inte heller att låtsas att jag trivs när jag inte gör det. Då går jag hem och gömmer mig under mattan. Jag är ingen idealmänniska att vilja lära känna, på något sätt måste det klicka för att det ska hända något.

Det där med att jaga efter folk som under uppenbara omständigheter vill hålla sig undan känns också jävligt meningslöst. När den direkta kommunikationen har dött finns det liksom ingenting som kan ersätta den.

Nej.

Att spendera femton timmar i Lund med B fick upp ögonen på mig på många sätt. Jag hade länge trott att från att hon började välja bort Uppsala inte bara som stad och full av minnen så blev även vi som var där automatiskt fel. Om så fel just då. Det var jävligt själviskt av mig att tänka så. Man måste ju få uppleva världen medan världen finns kvar. Från det att jag rusade in i hennes kram var allting precis som vanligt. Det var lika nyttigt som viktigt för mig att få se, henne, på den plats hon valt som hem. 

Det har blivit natt.

Spenderar kvällen med att lyssna igenom några 80talsinspirerande snubbar som kallar sig "Crazy lixx", man har jobbat på extremt catchy refränger och i ett gammalt bonjovihjärta smälter trubbig röst och små detaljer bort. Helheten är ju pinfin.

Festivalsuget tar sitt fasta tag igen men dör som vanligt ut strax innan läggdags.

Jag har blivit en sån jävla kärring.

Filmtips:

http://www.youtube.com/watch?v=qicARYcTe6w&feature=channel

Omöjligt att inte bli tårögd av tanken att de dör. Ut.

Great movie, great song.

Pest eller kolera, svininfluensa eller lunginflammation. Sjukvårdsrådgivningen bad mig efter angivna symtom att uppsöka husläkaren imorgon, så det är väl bara att pallra sig dit. Stiger febern, sade hon, skulle jag ringa på en gång för att se om det fanns akuttider.

Det börjar bli lite likt en såndär ond cirkel, det här med att vara inte helt frisk hela tiden.

Det är sååå tråkigt att vara sjuk. Konstant sjuk. Det är verkligen HELA tiden också. Jag hade nu innan helgen förhoppningar om att iallafall få vara frisk augusti ut, men vet inte hur en immunkass sparv som jag ska klara av det egentligen. Är jag sjuk nu och får hjälp imorgon så lär ju symtomen iallafall avta på en vecka, men att sen hålla sig ok.. Det är förmodligen för mycket att be om. 

Önskeplanen att efter jobbet idag få åka ut till mor och far, den planen finns inte mer. Det är alltför själviskt att åka ut bara för att träffa dom och då samtidigt ta med sig om det nu är virus eller bakterier som med min goda tur SÄKERT sprider sig vidare i luften mellan oss och förstör sommaren för dom också.

Istället ska jag enligt goda råd spendera kvällen med att pimpla nässpray, dricka mängder, hosta massor och sedan sova i sittställning. Är det inte fantastiskt.

Satans satan.

Vad orättvist det är.