jodå, jag kom ut bland vädren som blåser genom stan. tog ett viktigt beslut och skar av prislapparna på nyinköpta skorna som ska skona min rygg och hjälpa mig få medlemsskap i 100-klubben. snörade dem hårt, slarvade upp håret, klädde mig varmt och begav mig ut i solen, vetandes att om jag klär mig bara ett snäpp för svalt så får jag ligga sjuk i minst en vecka framöver.

 ibland blåser det sommar, ibland höst. jag tog en kaffe nedanför katalin och ringde efter sällskap, men de eventuella sällskapen hade sällskap någonannanstans. men, som jag nämnde tidigare, så funkar jag nog bäst solo. jag vandrade mot boländerna med stark musik i öronen och kraftiga vindar runtomkring. det var fint. kaffet piggade upp och puttade på. jag tog omvägar med flit men kom ändå fram så småningom. det är så skönt att inte behöva ha bråttom.

jag dedikerar kvällen åt diverse skoluppgifter som börjar stressa mig. borde plocka undan lite här och där men först skola, lite kaffe och ett handplockat äpple.

sedan "big fish".

jag fattar fan inte vad jag gör inomhus när allt från horisonten och uppåt är klarblått, golven är varma och jag vet att jag för eller senare kommer att ha varit ute på något slags lägligt äventyr. 

funderar på att dela med mig av promenaden, men det är inte lika kul när man gör det för 1000:e gången fastän man vet att frågan aldrig skulle vändas tillbaka.

jag och mina söndagspromenader har det bäst, ni vet, solo. 

jag hade kunnat jobba, men känner ingen ork. det finns viktigare saker att reda ut än omöjliga lönepapper i slutet av månaden.

längtar efter någonting att se fram emot, förutom jul och helgdagar.  papper och penna i fickan under dagen. väntar mirakel av solen. sparkar igen dörren lite extra hårt bakom mig.

en färgfull felsommardag väntar utanför.

svinhugg går igen

nej, jag tänker inte tjata mer. du är en sådan som kommer och går. lite när det passar. glider in när det är grädde på faten men gör litet väsen av dig själv när det är dina tallrikar det handlar om. sådant gör en trött. jag kan för mitt liv inte lista ut om det bara är så att du är nonchalant och ointresserad eller om du helt enkelt lever så. för har man någon råg i ryggen och aktiviten bakom pannbenet så är det väl bättre för alla parter att berätta om de senaste åren har handlat om ett osäkert, utdraget farväl eller om det bara har varit tiden som gått.

jag bara undrar vad det är för fel och vad det är fel på. jag skulle aldrig fråga, men letar efter tecken. som det känns nu är du inte en vän längre, men en flyktigt bekant som jag kände väl en gång. för MÅNGA år sedan.

jag skulle väl inte tänkt över det egentligen men det både sårar mig och skärper mig på samma gång.

nu har jag vilat upp mig och vilat upp kaffet och det är precis så ljummet som jag vill ha det. gardinerna är  lagom fördragna. jag vet att jag borde försöka sova men vill inte. under täcket försvinner här och nu alltför snabbt för att det ska kännas bekvämt.

jag är inte trött. jag vill ringa alla nummer jag har i telefonen men vet inte varför, om jag ens har ett behov av det eller om det är en fix idé som tagit sig in i mitt huvud igen. jag vill inte att någon ska känna att jag inte tänker på att en gång sade vi hej till varandra för första gången och jag är inte den som glömmer sådant. nej, jag är en sådan som kommer ihåg.

nu har jag pluggat och skrivit mig vindögd under tre timmar och har knappt åstadkommit någonting vettigt alls. jag kommer bara fram till nonsens. en dag, inte för länge sedan, var det här min grej. jag var den som skrev och jag var den som kände vad jag skrev om så att vem som helst kunde känna samma sak som jag känt. jag skrev och jag hade ett självförtroende i det jag skrev. för att det fick liv och kanske också för att det blev bekräftat av andra. idag känns orden döda. kanhända att det beror på att kommentarerna uteblir på ett helt annat sätt i en blogg, när jag skrev dagböcker på till exempel "helgon" så kunde det strömma in mail efter ett inlägg. idag strömmar det ingenting. jag vet inte om jag får liv i det jag knåpar ihop, om det kanske är förgäves.

förr i tiden var det aldrig någon som gav mig kritik för att mitt språk var dåligt, förr kom uppmuntran för att jag sällan följde språkets regler till punkt och pricka. idag är det annorlunda.

nu ska jag gå och göra

ingenting.

förkylningen försvann kvickare än vanligt, det är inte omöjligt att jag får dras med dem i över en månad. nästan så att man ger upp och vänjer sig med att vara snuvig och bedrövlig. det måste nog faktiskt, när jag tänker efter, vara något allvarligt fel på mitt immunförsvar.

varje höst och vår (åh, varje höst och vår <3) fastnar jag i någon infektion som jag äter penicillin mot och är frisk ett tag och sedan blir jag sjuk igen och får äta ännu mer penicillin. kanske är det normalt, kanske är det livsfarligt. jag vet inte. men tydligen har min kropp svårt för att bli frisk, ren och rensad när den har varit drabbad av något otyg. när jag var 13 hade jag bältros, som vanligtvis är värsta super-pensionärssjukdomen. det orsakas (delvis på grund av av att man haft vattkoppor) av bland annat extremt svagt immunförsvar.

måste någon dag göra någonting åt det där. man vill ju se sig själv som en frisk och pigg supermänniska som aldrig viker sig och blir svag. man vill ju vara med i 100-årsklubben. jag har en nummerlapp i kön och väntar just nu på mirakelkuren som ska hjälpa mig fram och knuffa mig över 100-gränsen.

det skulle faktiskt vara ganska coolt.

dagboken är varmskriven, av någon anledning söker jag mig oftare till den och pennan än bländande skärmen och tangentbordet. det är ju ganska dumt. huvudsaken just nu är väl att jag skriver, antar jag. det får dagarna att kännas om mer betydelsefulla, om jag någon dag i framtiden vill gå tillbaka och se hur det såg ut just idag.

idag: var morgonen lång och varm och utan väckarklocka. idag: fick jag champinjon, purjolök, potatis och paprika stekt i sesamfrö och vitlök till frukost. idag: smakade kaffet krämigare och godare än det gjort någonsin. idag: såg jag hösten från bilfönstret på väg mot strandis och utbrast gång på gång hur vackert det var i mina ögon. idag: kördes alla badkar till skroten. idag: fick m sin största fisk på kroken, djuret var enormt och kämpade inte ens för sitt liv, så tappert att jag grät inte bara för att jag var rädd för den säkert över 1 meter långa madamen utan för att hon bara lät sig bli överlyft i båten och förd mot sin död. idag: skriver jag i min ensamhet igen och det stör mig inte. idag: övergår snart till imorgon.

jag praktiserar både imorgon och på lördag och det blir ofta långa dagar. jag ska försöka att inte bli så trött och istället vara pigg och glad och, ja, varför inte inspirerad.

inspiration är faktiskt inte en lördagkväll klockan 23.30 svårare att hitta än, jag vet inte, slutet på regnbågen?

i tisdags kväll kände jag att det kittlade och stack lite välbekant i halsen, nysningarna kom med jämna mellanrum och, ja, trots att jag skyndade mig med vitaminbrus och honungsvatten så hade jag den där känslan i magen att det är nog kört ändå vad jag än gör

och det var kört. onsdag morgon och jag var tvungen att ställa in praktiken med skam i hela kroppen. jag sov fram och tillbaka till klockan halv två, febrig och snuvig och inget bra alls. jobbet efteråt, däremot, hann jag inte ställa in eftersom flickan går i skolan och inte kan kontaktas, så jag mötte henne vid busshållplatsen för att berätta att idag är jag sjuk och vi kan vara hemma hos mig istället. detta vägrade flickan och ville istället gå på stan och vara kaxig och fika som andra tonåringar. jag lyckades få igenom förslaget gränby centrum där man åtminstone kan vara inomhus och inte ute i kylan, det accepterade hon muntert. ett stilla jubel inom mig. vi hade det ganska trevligt i ett gäng timmar innan vi gav upp och åkte åt varsitt håll.

när jag kom hem var det middag på gång i skepnad av en egenfiskad gädda. jag hann även med att tänka till medans eternal sunshine of the spotless mind rullade förbi framför ögonen. bra film, _bra_ film.

om någon timme ska jag iväg till praktikplatsen och få hjälp med en mikrobiologi-uppgift som jag inte kan göra utan handledning. ska även be om nytt schema för nästa vecka.

efter allt det här är det helg, med vissa inslag av jobb men vaddå. det är skönt att inte behöva ha några appointments. att bara få sova och slappna av.