Jag har kommit fram till att det är dags för vårväder. Inga vintervindar, snötäcken och isgator utan vårvindar, gröngräs och igensnårade stigar. Knoppar istället för kalt och dött och porlande istället för fruset. Var. Är. Solen?

Den underbara rean håller i sig. Kanske var idag sista dagen på den såkallade "slutrean" som brukar hålla i sig framåt februari. Vi spirade runt på Indiska, för att det om det fanns något för ögonen att fastna på. Frågan är varför man ens undrar..

Jag ska fortsätta den påbörjade städningen som visade sig vara högst uppskattad. Det tänkte inte jag på när jag halv två inatt klättrade runt i vardagsrumstaket och försökte få upp nya gardiner.

Som man beter sig.

Men det spelar ingen roll, längtan har börjat bege sig. Och då är städning renaste terapin.

Om någon har ett tips på en riktigt, riktigt duktig sjukgymnast i Uppsalatrakten får den gärna dela med sig av erfarenheterna och tipsa mig! Det har ju som tidigare nämnts blivit dags för musklerna att bli lite.. starkare. Fan, jag undrar hur det här ska gå men håller det positiva med kalaset ganska hårt. What if, liksom. Tänk om det faktiskt kan kännas betydligt bättre.

Fantastiskt.

Det var sagt att såklart kunde jag dra dit ikväll. Äta lite god mat, hänga, ta det lugnt. Utan att tänka mig för sa jag att jag kände mig som ett jävla kvalster. Att kanske ska jag stanna hemma. Kanske skulle jag försöka reda ut ett och annat och sluta vara en smärre börda för var och en som kommit mig nära och fastnat.

Det skulle jag förstås inte ha sagt, det där om kvalster. Det var inte så uppskattat. Det kom ur dålig sömn, dålig taktkänsla och en kroniskt dålig spontanitet. Men det låg ett stycke smärta i det också. Gömt i det som ingen märkte för att kvalstret tog upp hela konversationen.

Jag lämnade januari bakom mig idag när jag kom hem från landet. Kylan bet ett så vidrigt tag över låren och jag led och hatade mig själv innerligt för att jag glömt min värmande ull. Nej, januari fick vackert vänta i trapphuset. Här inne är det vilken årstid som helst. Här inne kan man titta ut och inte behöva tro på vad man ser för att man är ju inte där ute i det. Här inne är det varmt och inte längre det kaos som vi lämnade igår eftermiddag. Det har städmanin sett till under några givande timmar.

Så kul kan man ha en ledig lördag.

inte alltför långt bort är det hemlagad lasagne, Myntadrinkar och Boy George. Det var bara det att jag inte ska vara där. Jag känner det så starkt att det måste vara så. Det skulle säkert inte förstås, det skulle säkert i andras öron låta dumt. Men den avdankade finkänslan säger att inte den här gången. They're better off without.

Kvalster.

Jag får försöka förklara det här en annan gång.

Jag har efter mycket tänk bestämt att framåt slutet av varje månad ta en liten paus och gå igenom dagarna som gått. Om det flyter eller sjunker, vad som hänt, hur jag mått, vad som har dykt upp och vad som hållt sig borta. Det hjälper mig att fokusera lite. Det har blivit så att alltet runt mig är så litet att det växt till alldeles för stort. För stort för att jag ska kunna förstå det.

Det är många saker jag inte förstår, när jag nu är inne på förstånd. Som att jag har utvecklat ett litet handikapp. Vissa stunder kan jag stänga bort nu och koppla på då för att liksom minnas hur man gjorde. Det verkar ju inte så svårt men så fort jag ska försöka faller jag platt. Kan inte, vågar inte. Hur kan en snart 27-åring inte våga?

Det kan man fråga sig.

Då levde jag mycket mer inne i mig själv. Levde ett liv som jag faktiskt aldrig klagade på, förrän i efterhand av naturliga orsaker. Men det var på gång då, det spann på och följde med. Jag behövde inte kämpa. Nu krävs det en liten kamp dag för dag för att det ska gå bra. Oftast gör det också det.

Men i efterhand är allting så suddigt för att det gick så snabbt att jag inte vet vad som hände. Och det är då man glömmer livsviktiga följder, koder, sätt om fel och rätt.

Jag vet, man ska inte gnälla. Speciellt om man inte har något vettigt att gnälla på. Men ibland rinner det liksom över. Kanten.

Ett ständigt upp och ner de senaste veckorna. Det är svårt att uppdatera när man gått bakåt istället för.. ja. Kanske råder några längder i bassängen bot på en del. Till ovanligheten hör att det är moi som står för matlagningen ikväll. Återstår att se om det blir ätligt eller inte :)

..på Snabba cash. Två timmar och fyra minuter av magont och något som kanske skulle kunna kallas ångest. Sitter nu efter en promenad genom minusgrader med ett stort hål i magtrakten. Fy. F**

Det skulle räcka med ett egentligen obetydligt litet, litet framsteg för att jag skulle få gå hem idag och känna mig sådär ovanligt stolt över mig själv. Ett framsteg som vem som helst skulle tro att jag var helt dum i huvudet om jag berättade om, men en stolthet som lättade på ett tryck som gör så ont mellan dagarna att jag sällan känner igen mig själv.

Därför sitter jag hemma och firar lite smått i min skröpliga ensamhet. För i det här fallet är ensamheten den som förstår bäst.

I veckan kom det ett brev från min husläkarmottagning.  Lite förvånande, men väldigtväldigt välkommet. Jag skrev ju tidigare om hur jag uppsökte läkare efter att ontet i ryggen inte blev bättre en månad efter bilolyckan. Jag blev undersökt och en remiss skulle skickas till Ackis på röntgen av ländrygg och armbåge - samma morgon som jag skulle uppsöka röntgenmottagningen. När jag en vecka senare kom till röntgenmottagningen hade ingen remiss skickats. Sköterskan i receptionen tyckte synd om mig och ringde till vårdcentralen flera gånger under morgonen för att höra efter vad som hade hänt. Det skylldes på tekniska problem, naturligtvis och efter ungefär två timmar hade remissen kommit fram och jag fick gå vidare i kön.

När allt var genomlyst och klart kom någon assistent ut och berättade att ingenting hade hittats på bilderna. Det var allt han sa. Inget mer. Jag fick gå hem.

Men som sagt igår kom ett brev från läkaren som jag träffade innan röntgen. En ursäkt över att jag fått vänta samt en förklaring om vad som orsakat förseningen. Efter det kom en förklaring om vad bilderna hade visat, både sådant jag visste och sådant jag inte visste, vad han tyckte att jag ska göra åt det och att jag gärna får kontakta honom igen om besvären fortsätter.

Jag tyckte det var himla fint.

Så nu är det bålstabiliserande träning som gäller. Det behövs alltså en duktig sjukgymnast och ett knippe pepp.