Det närmar sig för ett av årets bästa! In och lyssna!

Ett knippe klarblå scilla står i en minimalistisk vas på vardagsrumsbordet och suger hungrigt i sig vatten. Saknar säkert solen utanför men spirar ändå tappert och gör världen inombords så mycket vackrare. Påminner lite om somrar för länge sen.

Jag har ägnat dagar och åter dagar åt städning. Det började någonstans där veckan tog vid; en plötslig lust att rensa ut och göra rum slog mig vimmelkantig en av morgnarna. Jag har lagt undan, kastat; både tårfyllt och hänsynslöst; plockat fram, skonat, gömt i glömda vrår och dammat av. Det gör mig lite skarpare, lite mer på min vakt. Det händer ett par gånger om året, det här som jag inte riktigt vet vad man ska kalla. Känslan av att behöva göra allting klart, lite som om väggarna var transparenta. Göra allting så bra det går. Oreda gör mig olycklig. Rastlös och stundvis ganska förtvivlad. I varierad grad.

Men just nu är allting bra. Nu kan jag sitta i nästan vilken vrå som helst, se ut över rummet och känna lugn och inte mycket annat alls.

Med våren kommer också; lika oönskade varje år; mardrömmarna. Drömmar som väcker mig med ett svar, något jag måste komma ihåg men aldrig minns. Ofta med länkar bakåt i tiden. Som om det är något viktigt jag glömt. Glömska, också den återkommande och mycket impopulär om våren.

Imorgon: påsk, sällskap, värme och vårens vackrare sidor. Samt en glimt om hur långt lövsprickningen hunnit fem mil norröver!

En välbehövd dag hemifrån. Tack till A+B som är så bra att jag spricker nästan när jag tänker på hur stolt jag är över att finnas i era liv. Stolt och såhär på kvällskvisten underligt men uppriktigt rörd.

Fint: Plockat första vårblommorna

Premiärcyklat

Hälsat på en morfar med fika och tussilago

Hittat en skog i stan, gjort upp eld och grillat

Ofint: Maxat och profylaxat med smärtlindring men haft ont ändå

Min rygg är mitt stora, stora eviga sår. Den gör mig ensam och stundvis sådär löjligt miserabel. Det är tur att våren kommer nu. Den är bra på att få en att glömma sånt som gör ont och illa.

Jonathan Safran Foers bok om djur som mat tror jag att alla borde läsa. Obekväm men viktig fakta som säkert svider en aning. Hör honom berätta lite om sin bok i Babel på svtplay.se och tänk - kanske inte om men igen!

'I wanna see you tonight,

dancing in the endless moonlight

in a parking lot in the headlights of cars

some place on the moon'

Om mina kamper hade burit frukt i form av ett jobb, om jag inte behövde svettas över hyror, om jag skulle vilja bjuda mig själv på något underbart; då skulle jag andas så himla djupt jag kunde, springa hela vägen till Stockholm och se det här musikaliska geniet i juni. Det tycker jag att den som kan - utan tvekan - ska göra!