Under dagen har jag rensat själen med ett besök på landet hos världens finaste mamma (och pappa, som kom hem sista timmen). Kaffetår likväl som öroninflammationstår, men med gott mod. Jag har suttit uppkrupen i utesoffan och njutit av solen och vinden i fulla drag.

Vi flyger imorgon.

Jag har pratat med "svärmor", som med great knowledge sagt att det värsta som kan hända är att det gör ont, men det är inte farligt. Inte mycket till comfort egentligen, men lite. Öronkliniken på Ackis tyckte att det värsta möjliga är att trumhinnan spricker och att det då gör ont. Jag ombads ladda med en överdos nässpray, Alvedon, Ipren/Voltaren, tuggummi och eventuell tryckutjämning om det skulle behövas.

Det känns inte så jävla bra kan jag säga. Som erfaret öronbarn vet jag hur ont det gör när man har problem med det här. Vänster trumhinna är väl vad man kan kalla söndersprucken sen barndomen.

Det hela är som att ge sig in i det stora ONTET som en dum idiot bara för att man är envis.

Det är ju bara det att det är så trist att ha ont. Jag sa till M att han ska jävlarimig sitta bredvid mig och krama mig om handen när planet lyfter och jag grinar av smärta.

Den smärtan önskar jag ingen. Faktiskt.

Wish me luck.

Ciao på 2 veckor fina ni. Nu ska jag hänga på beachen en sväng.

Sen väntar förhoppningsvis Malmö och Köpehamn ;)

En sak behöver klarna innan jag kan lämna landet. Just det, inflammationen. Locket ligger där och sluter tätt så att det är omöjligt att höra ett dugg. Jag skriker VA? som en gammal kärring mellan meningarna här hemma. Måste låta skrattretande för grannarna. Kul att man kan vara till glädje för någon iallafall.

Det är krävande att inte få anstränga sig. Den surmulna doktorn med ett säkert fint hjärta egentligen sa till mig att det är alldaglig motion som gäller och promenader är ju bra. PROBLEMET ÄR BARA ATT JAG VILL INTE PROMENERA. Jag vill ju träna som alla andra gör när det är såhär skönt väder. Jag avundas alla djupandande joggare, alla cyklister med glittrande svettdroppar i hela ansiktet, människorna som springer ut och in från Fyrishovs entré, det ligger något lyckligt hos dem.

Jag nöjer mig med att drömma om strandpromenaderna i England. De planerade två kommande veckorna ska ta plats där, var det tänkt. Problemet nu är att jag har en öroninflammation och med en sån lyder rådet att man ska akta sig för att flyga. Särskilt om man har (haft) svåra tidigare problem med öronvägarna. Guilty. När jag var barn, sa mamma, värkte det hål på trumhinnan från läge noll på bara ett par timmar. Det kan man kalla akut. Nu har jag suttit på nätet och läst om den ena efter den andra som haft sina mest smärtsamma upplevelser ever på flygplan med svullna slemhinnor eller inflammation i öronvägarna. Känns jävligt opeppande att sätta sig där och hoppas att det ska gå bra. Någon hade fått skärande smärtor på vägen upp, på vägen ner, fyra timmar efteråt och dessutom vaknat med blod på kudden. Inte så tilltalande, kanske.

Bara att vänta och se. Kanske är locket borta, imorgon?

Tänker tillbaka på kvällen där allt började. Eldshow, gott vin och chilli-limemarinerad grillad pangassiusfilé. Och flogstavrål på taket. Det var grunden till dagens smärtsamma funderingar om semestern jag längtat så efter är förstörd. Eller inte.

Idag är dagen man dricker minst en och en halv liter vatten. Varför? För att det är såå extremt varmt. Vanligen ska man ju dricka runt 30 ml per kilo kroppsvikt per dygn, vilket för mig blir ungefär en liter och sju deciliter. Den senare frågan är hur i h**e det ska gå att få i sig SÅ mycket dryck oavsett om det är stekhett eller snöar.

Det är nämligen så att jag är skitdålig på att dricka. Farmor brukar säga att jag fått det från henne. Efter ett halvt glas vatten tar det stopp och jag börjar må illa istället. Det smarta är ju att smaksätta med saft, för är det sött vill jag förstås ha. Det är bara det att jag inte dricker sockerslisk om jag kan undvika, därav problemet.

Har försökt det där med att smaksätta med gurka eller citron som många råder till men det ger allting en syrligt slemmig inverkan och...ja, det är ju inte så bra. Bäst hittills är att pressa en bit apelsin i, det fungerar sisådär.

Andra råd är mycket välkomna. Vissa dagar glömmer jag helt bort att dricka, kanske tar en kopp kaffe och en skvätt vatten men inget mer. Så ska man INTE göra, frågan är bara hur man kan förenkla allting bara sådär över en natt. Man är ju liksom ingen ungdom längre, direkt. Jo ganska, men inte helt. Just därför är det en hel del saker (hrm, ovanor) man bör se över. Helt säkert kan man styra upp mer än man tror innan.. ja, vad blir det, 30?

(Herregud.)

För att när man är ynklig och sjuk så finns det inget mer himmelskt.

Nja. Locket för örat kanske är kvar men energin kommer krypandes. Att väga över kontrasten sådär är ganska spännande. Iallafall när man inte har mycket annat att göra. Så jag väntar, tålmodigt och trångt. Däremot har jag börjat sätta tassarna på balkongen igen vilket iallafall är ETT steg i en god riktning.

När jag väl kommit så långt som ut dit för att klappa på min lilla trädgård upptäckte jag till min förskräckelse att en av gurkplantorna var infekterad! Ni fattar inte hur ont det gör när en av ens små frön som man vårdat ömt i flera månader och som växer upp till ens förtjusan plötsligt börjar sloka och se så ledset ut att man vill dö. Jag flög in och började rota efter sprayflaskan, nu jävlar skulle svinen få smaka på såpa. M tittade lugnt runt och lyfte på på planta efter planta och konstaterade med "jahapp"-minen att den plantan var inte den enda som fått ovälkomna smågäster. Vidriga as-parasitgäster menade han förstås fast han inte sa det högt. Han vet vilken god moder jag har varit för dem.

Atlasblommorna, bara att kasta bort. Persiljan, infekterad. Dillen klarade sig mirakulöst. Gurkplantorna, alla infekterade. Tobaksblomman, infekterad. Citrontimjan, klarade sig på något otroligt sätt. Pelargonerna, tagna men ska snart få en dusch i badkaret. Penséerna, i full blom utan infektion. Hibiscusen, infekterad. Basilikan, infekterad. Clematisplantorna, hälften infekterade, jag har klippt, tagit sticklingar och duschat i såpa.

Satans helvetes apa.

Inte har jag lärt mig något heller till nästa år, förutom att man inte ska ha något på balkongen överhuvudtaget? Jag planterade fanimej heart and soul tillsammans med dom där fröna i våras. Uppenbarligen infekterade heart and soul.

Nu har jag suttit och surat med mitt döva vänsteröra i två timmar. MINST. Som av någon mystisk kraft drogs huvudet åt vänster och då såg jag dem. Mina vårplanterade pelargoner som jag var helt säker på att de skulle dö ifrån mig. I fullaste djuprosa glänsande blom i vardagsrumsfönstret. Då grät jag en skvätt för att jag iallafall lyckats åstadkomma någonting bra den här sommaren. HIttills iallafall.

Jag känner mig omotiverat irriterad. Ja, sådär riktigt jävla arg men egentligen utan orsak. Eller finns det en orsak? Ja, kanske är det här en:

http://nyheter.se.msn.com/article.aspx?cp-documentid=148127797

Där kan man fråga sig varför ingen GÖR någonting. VARFÖR kan ingen gå in och GÖRA någonting åt det? Vem man än gnäller för, att det är rent sjukt att vissa har så djävulskt höga löner i landet idag, får man bara svaret att de som HAR höga löner faktiskt också jobbar MER. Visst, kanske har Freddan ett fett jobb och sitter på en hög ansvarsfull post men SÅ äckligt jävla mycket pengar, ska han behöva ha det? Till det skulle jag behöva en riktigt bra förklaring i så fall. Man kan ju tycka att någon med lite stake kunde svischa in och föreslå en fet remodellering av hela jävla lönesystemet. Skulle slå vad om att många dyrbara guldpengar skulle gå till betydligt mer behövande ändåmål på det sättet.

Men det här är man väl idag för jävla korrupt och föråldrad för att förstå att det är ren idioti?

Begriper inte att det inte sätts stopp för de här sakerna. Det finns tak på så mycket annat men inte när det gäller extremhöginkomsttagarna. Där bara rullar det på.

Kanske är det här omotiverat irriterade även en följd av att sitta ensam och i en väldans värk två dagar i sträck? Jag vet inte. Jag kände mig iallafall så övergiven att jag vinglade ner till Nellans iallafall och köpte mig lite frukt och något att få ner dödspenicillinet tillsammans med.

När ingen annan tar hand om en får man bannemig ta hand om sig själv!

Å, jag vill så gärna gå ut. Ner till Nellans och köpa massvis med frukt. Värma mig lite i solen. Men kroppen orkar inte. Bara somnar hela tiden, helt spontant. Vaknar till - somnar om. Feber är såå tråkigt. Dessutom är halva skallen fortfarande typ bortdomnad, det tjuter högt i vänstra örat och...det är som jag skulle ha skallen under vatten, ungefär så hörs allt runtomkring.

Den som ändå fick njuta av att vara ute i solen. Vara lite normal. Runt gården ser jag hur alla riktigt har flyttat ut på sina balkonger, men den här gången kan jag inte göra likadant.

:(