Hemma efter nitton underbara timmar på landet; värmen från öppna spisen, lenaste hundpälsen mellan fingrarma, långa stunder med otaliga minikoppar kaffe och vinden som knäpper i knutarna när man ska sova. För tillfället känns det oändligt dit men jag vet att molnen ska skingras, tövädret inledas och flädern blomma igen. Bara några månader kvar sen kommer en ny början.

Dagarna fylls snabbt upp med intensivt jobbsökande, svår men hängiven ryggträning och så förstås mitt stadiga timarbete några dagar emellanåt. Det är viktigt att jobba, jag vet. Samtidigt tänker jag nog att det vore dumt att som nyfärdig kasta sig in i något ogenomtänkt. Just på grund av att det blir svårare att ta sig ur om man vill kränga sig vidare framöver. Jag biter nog hellre ihop och försöker sålla tills det känns någonstans i närheten av rätt. Så länge det är möjligt, iallafall. Det skulle säkert många av mina föredetta kurskamrater tycka var dumt. Det märkliga är att jag, i min tur, känner mig ovanligt eftertänksam och klok.

Det är inte och kommer ALDRIG bli en rolig grej att gå till tandläkaren! Trots att just "den här" tandläkaren verkar vara den raraste på planeten. Iallafall så här långt. Det ligger nåt så obehagligt i att slå sig ner i den där stolen och bara vara till lags: gapa, bita ihop, spotta, andas, sitta still - på befallning. Ont gör det och dyrt är det. Ve och fasa. Laga ett hål ska han göra till råga på allt. Vuxna människor får ju liksom inte bara hål i tänderna hur som helst, varför ska jag behöva ha det av alla? Elände och orättvisa. Får väl hålla mig själv i handen under proceduren och trösthandla något i efterhand. Alla vet väl att det bästa (och enda) att trösthandla är jeans. Skojarinte. Lindrar allt. Och lite till.

Det finns många sätt att ta sig genom vintern. Promenader i Hågadalen till exempel.

Med skönsång från vår balkonggäst som plirar så fint när man ser honom.

Man kan även gå på ryggrehabgym och fullkomligen gå under av tröttma och ont.

Fast ontet läker oftast efter lite kaffe i fina koppar; min nya spirande passion.

Vad ger man till nån som gillar cyklar, tänkte jag en kväll i november.

Ett cykelhjul och diverse loppisfynd blev tillslut, med hjälp av pappa, en ljuskrona.

LIte pyssel kan vara nog så kul. Den kanske inte är vacker men ganska rolig ändå!

Äntligen har vi lyckats hitta ett nytt hem åt missen som varit inneboende ett tag nu.

Ett nytt hem att vänja sig vid och nya vänner att leka med, hur bra som helst!

Fast nog kommer vi sakna dig ibland. Hejdå, lille kattkompis!

Jag vaknade imorse med tusen planer. Någon dag sådär efter nyår brukar det börja smidas små modeller för förnyelse, förbättring, förfräschning av livet as I know it. Jag, som är vuxen nu. Utan ursäkter, perfekta förklaringar eller räddande vägar tillbaka. Varje första januari är det samma språngbräda ut men ständigt nya sätt att ta sats.