Klart till halvklart, Red delicious, omlistning av vårdcentral och planer på att skaffa en dator som fungerar. Kan vara bra när man har viktiga projektarbeten framför sig. Väntar oändligen på att cyklar ska flyttas, en bil ska återlämnas och att någonstans i ansträngningen av allt det kunna fokusera och fortsätta på en viss projektplan. Som när den är färdig utgör början på sommarlovet.

Helt okej morot.

Någonstans i trakten mellan januari och februari blev jag mer tankspridd än vanligt.

Jag vaknade en morgon med känslan av att ha drömt varenda sekund av en hel natt. Natten i sig kändes som flera, flera dagar. Det var en sån där ovanlig dröm som man kommer ihåg. Som man på något vis förstod. Det var begripligt och verkligt fastän på ett annat sätt jättekonstigt.

Det handlade om en bekant. Jag har träffat henne iallafall två gånger som jag kommer ihåg. Den ena gången tyckte hon bestämt efter några öl att vi skulle bilda familj, den andra gången var hon ledsen och ganska arg. Såhär i efterhand tänker jag mest att det nog är en vänlig och bestämd lady med mycket vett i skallen. En sån där man gärna skulle vilja bli vän med eftersom hon med säkerhet alltid säger vad hon tycker.

Men i drömmen var hon ledsen. Starkt, uppriktigt och sorgset ledsen. Hon grät och liksom sörjde någonting som jag inte kunde förstå, men av någon märklig anledning var det mitt knä hon låg i. Och grät, grät, grät. Höll hårt i allt hon kunde hålla hårt i. Det som jag slogs mest av efter att jag vaknat var att det kändes så naturligt. Som om vi känt varann föralltid. Varje gång jag sen tänkte tillbaka på det fick jag en otäck skensmärta i magtrakten. Lite som en oro.

För inte alltför länge sen fick jag reda på, av en ren slump, att någonting hemskt hänt i hennes liv. Kanske inte exakt i samma veva, jag vet inte, men nog kan jag med stor sannolikhet tro att det handlat om sorg, oro och gråt. Då liksom klickade det och jag satt med uppdragna knän i soffan, gömde mig i mina armar och grät tröjärmarna alldeles blöta.

Sånt man inte berättar för nån men tänker mycket på ändå. Sånt som är konstigt men ändå inte. För nog har slumpen sina konstiga sätt att krypa upp bakom en ibland.

Har aldrig varit så otrött i hela mitt liv. Klarvaken med en enda önskan, att få sova. Simmade mig värkande och matt och har efter det, strandad och omgiven av en hemsk gårdag, försökt hitta små plattformar att ta mig fram på.

Men det har inte gått så bra.

Femtiosex minuter innan midnatt står jag bar om själ, skalle och slagverk. Och önskar med varje cell i hela kroppen att det kunde slå om till morgondag.

Glass med kokosflingor och Piña Colada-smak är inte helt hemskt när solen ligger på. Har fyllt eftermiddagen med meditativa stunder på balkongen för att studera om det här med pulsen verkligen är stressrelaterat eller om det är något som pågår hela tiden. Funderar för övrigt på att införskaffa ingredienser till en favrätt: stora vita bönor, en mogen avocado, fetaost och massor av pressad citron. Vill man lyxa till det ännu mer strör man över en handfull nyskalade räkor, men det har min fattiga studentbudget inte råd med den här månaden.

Tygkassen i hand. Sunglasses on. Mot Nelins.

Mors dag på gång. Då tänkte B och jag att vi ska försöka fixa en av mammas favoriter. Ett par förkläden och ett gott tålamod så är det nog inte omöjligt. Faktiskt.

Making people smile. Det är livet.

Igår kväll innan jag hade somnat märkte jag att det började rycka lite i en vänstertå. Spretade, stretchade och sparkade lite för att det skulle gå över. När inget hjälpte och jag drog undan täcket för att kolla läget såg jag hur en av tårna på vänster fot liksom satt där och ryckte. Utan att jag gjorde någonting. Hysterisk som man är blev jag ju förstås övertygad om att det var kramp, förmodligen någon farlig kramp. Säkert någon förlamning som skulle börja i tårna och sprida sig upp över andningsmuskulaturen och sen var det slut. Plötsligt flyttade det sig till den andra foten, sen tillbaka igen.

Efter några ospecifika, mer eller mindre gymnastiska fotövningar blev jag så trött att jag somnade. Det har inte kommit tillbaka sen dess men man undrar ju.

Man undrar ju VARFÖR.