Du är aldrig ensam, sa pappa till mig en gång när jag kände mig som ensammast i de Glimåkrerska skogarna; djupt insprängda i Skånes nordrot. Aldrig ensam. Det lät så sant, så riktigt när han sa det över den knastriga telefonlinjen som sträckte sig från trygga Uppland ner dit jag låg; på en säng i ett kallt, slutet rum bland tankar och framför allt en överväldigande ovisshet. Det var ett ordspråk, sa han, men sant ändå. Jag hade tandvärk, minns jag. Jag längtade hem, minns jag. Jag grät en skvätt, minns jag likväl. Men mest av allt minns jag hur jag tänkte att det där, pappa, ska jag aldrig glömma att du sa. Det där, pappa, ska alltid vara bland det finaste jag någonsin fått höra.

Är sjukligt avis på syster + gänget som är nere på urf och gungar. Hade jag inte jobbat JUST den här helgen hade jag tveklöst joinat. GNY!