När jag var liten och det hade regnat sådär mycket som det gjorde på den tiden rörde jag exalterat ihop magiska brygder som jag förnöjt bjöd nära och kära på. Stolt som en tupp över vad jag åstadkommit. Vet däremot inte, gammal och aningen klokare, om vatten, gräs, grus och lera smakar särskilt bra?

Jag kan inte sluta gråta, vet inte vad jag ska göra, om det finns ett motgift eller om jag kommer att få gråta hejdlöst hela den här tiden innan du dör för att du ska dö, medans du är döende för att du inte gjorde någonting åt det och efter att du är borta för att du aldrig kommer tillbaka igen.

Jag är en stor sorg just nu som helt enkelt inte vill eller orkar. Jag är tung bakom ögonen, skör under skinnet och trubbig som inte vilken sten som helst. Du ser mig inte och det finns ingenting jag kan göra för att du ska lyssna eller ge några ärliga svar. Svaren har du begravt och är själv påväg därefter.

Fantasin nådde inga som helst gränser före tonåren. På pinnsmala ben kröp jag ljudlöst mellan eller röjde vilt bland ormbunkarna som stoltserade runt vedboden nere bakom huset. Ibland var jag på jakt och ibland ville jag bara ligga stilla och titta på bladverken underifrån. Tyst, tyst men med huvudet alldeles sprängfyllt av yviga, sanndrömda tankar medans sommaren spirade i varma toner runtomkring.

Jag var ett barn som tänkte stort. Mamma sa alltid att det skulle man göra, medans pappa kliade sig i huvudet och trodde att det nog ändå är bäst att hålla sig i nuet.

Jag vet fortfarande inte vem av dem jag lyssnade mest på. Lyssnar.

Jag läste nyss ut en bok, "Jag kan bara leva", som Katarina Fahlström diktade ihop i samtid med att hon fick diagnosen akut lymfatisk leukemi. Det var 168 sidor extremt, extremt rörande ord som man kanske egentligen inte skulle ha satt sig ner med en fredagkväll utan en lugn söndag utan planer. Hon var stark. Boken fick mig att tänka på familj, släkt och vänner och vilka roller man har i varandras liv.

Jag tänker än.

Kapitlet "vänner" är ett ganska svårt kapitel som det är svårt att försöka kartlägga. Även om man behöver göra det då och då för att se vart man står i förhållande till andra. Man har väl, förmodligen, skapat sig sin plats bland folk (och fä) och allt däremellan är bara krattat grus. Det är märkligt hur de människors namn, vilka man en gång målade med de finaste färgpennor man kunde köpa, plötsligt har förlorat all innebörd. Idag gör vissa namn, som jag en gång trodde att jag alltid skulle hålla aktuella, bara mig illamående och osäker. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig när namnen jag skrivit i mina papper och sedan strykit över så att det gått hål i pappret nästa dag får ansikten i någon butik eller på gågatan. "Tycker du ens om mig?" Man ler och uppträder som en överväldigad idiot. "Skulle det ha underlättat för dig om jag låtsades att jag inte såg dig?" Avrundar med någon slags följetångspunkt. "Vad FAN var det som hände?"

Mitt hjärta sade att han hade med sig en överraskning. Efter att ha väntat ensam hela kvällen på någon som inte skulle komma att ringa så släpper jag taget om frisk luft och omvälvande planer och riktar från och med nu all energi på min överraskning. Stänger av telefonen, släcker lamporna, tänder några små ljus här och var och njuter av att det äntligen har blivit helg.

..har du en plats där jag kan vila?"

Jag hänger fortfarande inte riktigt med. Dagarna tänds och slocknar. Det är fint. Huvudsaken är att man hinner samla på sig tillräckligt med intryck för att kunna skilja dem åt.

Det gör mig inte så mycket om det snöar eller regnar. Ikväll är det dimmigt, jag spanar nästan förväntansfullt ut genom fönstret och ut över gården, i väntan på - jag vet inte - färger kanske. Lite färger vore fint i mörkret.

Det har börjat blomma. Orchidén, amaryllisen, hjärtat. I väntan på vår, antar jag.

Böckerna intresserar mig föga. Ord på ord, upprepningar och samma sak. Jag vill skriva själv, men vet inte vad jag ska skriva för att skriva någonting nytt. Men det ska väl inte vara lätt. Vad vore väl tjusningen då?

Det blinkar ett litet äventyr i telefonen och jag tänkte väl inte egentligen, men...det är ju faktiskt fredag!

Sitter och försöker skriva fastän det verkar helt sinnessjukt omöjligt. Även att komma på vad det är som begränsar mig så hemskt. För det ÄR verkligen hemskt att inte förmå sig, orka, uttrycka sig. Jag hatar det så fruktansvärt mycket.

Det kanske är just det - det är mycket. Lite för mycket. Eventuellt. Att tänka på.

Jag hade en dröm, om sommaren. Jag vaknade och gatljusen utanför skvallrade om stora, tunga snöflingor som blåste upp vid fönsterkarmen och kikade in i mörkret. Det är fortfarande kallt, trots eviga tövädersförsök. Det regnar, sedan fryser det på, sedan blir det plusgrader och hårda vindar, sedan snöar det som om ingenting hänt.

Jag får nog drömma om sommaren ett bra tag till.

Pulade ihop en lista att kryssa i dagarna fram till sommarlovet och kom fram till att det idag är exakt 96 skoldagar kvar tills det är lov. Helgerna räknar jag inte med för då blir det för många dagar + lediga dagar medräknade. Tänk bara, 96 skoldagar kvar tills det är juni månad. Och sol. Och ligga på gräsmattan. Och spela fulbadminton. Och pyssla i grönskan på balkongen. Och vara LEDIG....i flera, flera veckor.

Jag längtar så det gör ont.

Vi ska göra 6 veckors praktik på Akademiska sjukhuset någon gång nu under vårterminen. Med mycket ansvarsinriktning. Lite lätt nervositet i maggropen. Men, som sagt, det blir nog läge att slå på stora charmen och iskall analyserande blick och göra ganska rätt även när det är utanför skolbänken. Får vi (verkligen) hoppas.

Snart slår amaryllisen ut. Snart får jag kryssa i en ruta till i skoldagsnedräkningen. Snart.

Fredag, snart inte längre lördag, sen söndag och direkt på det tidig måndagmorgon med skola. Hinner inte andas över- huvud- taget. Idag har jag snöat in mig på diplokocker, legionella och mycoplasma pneumoniae. Längtar efter den hemgjorda potatissalladen som är på gång och det varma badet som hägrar någonstans därefter.

En liten paus om dagen måste man ju få stjäla sig?

Jag gnäller lite tyst och drar täcket om mig. Fäller en tår som är intet värd. Föreställer mig mig själv om sådär tjugo år. Kortare hår, kanske. Fylligare höfter, kanske. Klokare, om hoppet vinner över sedvanligheten. Jag biter ihop käkarna och önskar att jag en dag om tjugo år är klokare. Lampans ilskna sken från hallen skär in i ögonen, jag borrar mig in under täcket och upp igen för att få luft. Ser ljusen från bilarna som passerar utanför vandra i skuggorna längs taket. Jag har en långdragen dust med mig själv, men under de här tjugo åren vill jag inte för något riskera att skada det bästa i mitt liv. Jag sparkar av mig täcket, tassar ut i hallen, ser mig omkring och när jag väl får syn på dig hoppar hjärtat till, benen vill springa och armarna krama, krama, krama. Dusten svalnar, de trettio åren jämnar ut sig. Jag somnar i ditt knä.