Äntligen en dag som kan räknas som okej. Jag grät varje dag i tretton dagar fram tills igår. Mitt huvud har varit fyllt av mjuka tassar, fingrarna genom pälsen en sista gång och särskilt fullt av den vassa kanyl som leddes in i blodet på älskade lilla vännen. Jag kunde inte sluta tänka på den helvetes jävla nålen som skulle hjälpa till att få hennes hjärta att stanna. En likadan nål som jag sticker patienter med. HUR ska jag kunna röra en sådan nål igen?

Fattar inte. Tar inte in.

Men så kom gårdagen. I vanlig ordning kan jag aldrig sköta mig i stora sammanhang men det var tydligt att några av mina finaste människor hade ansträngt sig för att göra mig glad. Majestätiska tulpaner och gyllne gullvivor, min mormors favorit och även en av mina. Kryddigt och blommigt fint planterat till balkongen. Personligheter som nog vet att det inte är så lätt och som hjälper till att hålla stämningen där den ska vara.

Som jag tycker om er.

Älskade trollunge, nu sover du under liljor, sippor och hyacint. Aldrig mer dina mjuka öron, djupa suckar av välbehag, våldsamma pussattacker eller huvudet uppmärksamt på sned. Aldrig mer trängas framför braskaminen i vintertid och slumra i en kram. Aldrig mer din ständigt vakande blick mot horisonten som för att skydda oss mot alla tänkbara faror.

Och tänk att det var precis det, lillaste vännen, du gjorde.