Run for your life. Fool.

Och kvällen också. När man har fler ord på bordet än man orkar konsumera. När idolstjärnorna vrålar ut sina talanger på scener i allas vardagsrum. Resten fumlar ner till krogen och super sig döva. När man tar ett viktigt beslut och på fem och en halv minut byter om från morgonrock till färdig och byter ut trötthet och värk mot jävlaranamma och hoppar på sista bussen mot Sunnersta - av kärlek.

När man då sitter ensam när kalaset är slut, fast att man sagt att det är okej men det är det nästan aldrig, då tar det roliga slut.

Äh. Jag käkar en Kick och glor på någon gammal rulle istället.

Imorse fick jag mitt livs chans. Under den här placeringen á tre veckor på Kvinnosjukhuset fick vi två dagar på oss att vara på förlossningsavdelningen. Under det första passet hände det visserligen en del, men inga barn var på väg på mina timmar. Det andra tillfället hade jag så ont i ryggen när jag vaknade att jag var tvungen att ställa in, jag tog för övrigt inte många steg den dagen. (Jag hatar min rygg.) Idag, min sista dag på praktiken, tyckte min handledare så synd om mig att jag inte hade fått vara med "in action" så att säga att hon ringde ner till förlossningsavdelningen och lirkade lite. En minut senare var vi på väg ner och jag blev omhändertagen av en fantastisk barnmorska.

Jag fick träffa ett par som kom in vid 7, värkarna hade börjat vid 2.20 am. Vi var hos dom, pratade lite och dom tyckte att det var helt okej att jag fick vara med om det blivande miraklet som gissades bli en liten tjej. Stötta, stötta, hålla, peppa, stötta, badda, peppa. Efter lunch skulle det komma barnmorskestudenter, vilket betyder att sjuksköterskestudenter prioriteras lägre och jag förlorade min plats. Jag hängde i expeditionen och försökte smälta min besvikelse av att ha blivit snuvad på kanske det häftigaste jag kunde ha fått se.

Då kom undersköterskan som varit med under morgonen och pssst:ade åt mig att gå ut i korridoren.

-Nu blir det barn på 4:an, sa hon. Du som har varit med hela morgonen och känner dom bättre än alla de andra, klart att du ska gå in. In och ta för dig!

Vilken kvinna. Jag gjorde som hon sa och i början verkade det lite motigt hos barnmorskan, kanske för att hon också var student och då inte älskar när andra studenter är med och tittar. Men hon lättade lite på trycket och jag tog helt enkelt en plats bredvid den blivande mamman. Pappan tittade på mig och nickade, jag kan tänka mig för att det är skönt att känna igen ett ansikte. Trots allt satt jag en längre stund på förmiddagen och pratade med dem om vad som hänt och vad som skulle hända.

Hon kämpade och kämpade, vi stöttade och stöttade och till slut sa hon att NU ORKAR JAG INTE MER. Barnmorskestudenten sa att det gör du visst, du är starkare än du tror! Då Tog den helt fantastiska kvinnan (som för övrigt inte var alls mycket äldre än undertecknad) ett grepp om oss vid hennes sida, sen satte hon hakan mot bröstet och skrek. Skrek, skrek, andades och skrek. Jag såg ett litet huvud kika fram, sen en axel, sen en docksöt liten människa. Som visade sig vara en flicka. Klockan var 14.20 - exakt tolv timmar efter att allting började.

Det var så att man darrade i hela kroppen. Jag kände mig så lycklig och stolt över dom, pappan tittade på mig igen med tårar i ögonen och ungefär samtidigt gav flickan ifrån sig sitt första skrik. Sen var det bara dom tre och ingenting annat.

Två timmar senare, strax efter att jag tackat och gratulerat de nyblivna föräldrarna, stod jag i hissen och grät.

För så stort var det.

Nu ska jag förbereda mig inför att fira dagens andra födelsedag som tillhör M! Efter en stunds filosofi på soffan förstås.

För visst var Elden bäst!