I två timmar satt jag i receptionen på röntgenmottagningen innan datastrulet ordnade upp sig och min remiss dök upp. Det skylls alltid på datastrul när någon läkare har glömt att skicka en remiss i tid. Antar jag. Det är iallafall ingen ovanlighet att det dyker upp teknikfel i tid och otid. Jag satt där, läste väl igenom alla veckotidningar som finns, memorerade varenda liten linje längs väggarna, försökte att inte tänka på att tiden gick.

Och så ropades jag upp, fick gå in i ett rum och sen fick jag instruktioner om vad som skulle hända. Inga konstigheter. Armbågen fick sig en stråldos och det fick ryggen också. Jag låg där på britsen och tänkte på alla gånger jag gjort det här förut. När jag inte var riktigt jag än utan bara 12, 13 och de sista gångerna 16. Det kändes så bekant, lite nostalgiskt. Alla pipanden, surret från maskinen, den röda lampan som lyser när bilderna tas. Jag kände mig lite som hemma.

Röntgenpersonalen såg ganska brydda ut där inne i sin lilla glaskupa. De tittade på sina bilder, på mig, på varandra och sen på bilderna igen. Til slut kom en av dem ut och frågade mig lite fint om jag hade röntgat ryggen förut. Jag insåg att de upptäckt mina små kurvor och berättade om mitt tillstånd och att jag som tonåring varit en flitig besökare. Killen nickade och såg lite lugnad ut på något sätt. Sen fick jag gå ut i väntrummet igen.

En timme till gick, sen kom en ur personalen och tog mig åt sidan. De såg ingenting konstigt på bilderna. Vid fortsatt besvär skulle jag kontakta husläkaren, igen. Först blev jag lättad, sen rädd. Positivt förstås att inget är krossat eller förskjutet eller vad som helst, men då måste ju smärtan istället handla om nerver som hamnat lite fel? Har vi inga bloggläsande läkare, läkarkandidater, ryggspecialister, sjukgymnaster - för jag undrar ju om det är tid att vara orolig eller tid att slappna av.

Det är lite i tiden att köpa SMS-biljett när man behöver ta bussen. Man gissar ju att det fuskas en hel del med det här. En del chaufförer kollar snabbt på telefonskärmen och nickar och andra ska läsa högt och långsamt vad det står och sen låta en passera. Som om man är en såndära fuskare. Ibland ser man från sin trygga plats långt bak i bussen hur någon stackare hoppar på, visar upp biljetten och får en utskällning av chaufförern som ber honom/henne kliva av på en gång för att SMS:et är falskt. Detta fast den stackars människan verkligen står för sin sak - att dom nyss har köpt en biljett. Argumentationerna kan bli hur elaka som helst.

Bussar skulle vara gratis. Stålar finns ju, uppenbarligen, bara det att vi är helt ovetande om var. Väl gömda, naturligtvis. Nej - gynna kollektivtrafiken och bidra till att rädda miljön. Tack.