Jag vaknade till, det var fortfarande mörkt. Försökte gissa mig fram till tiden och önskade att klockan skulle vara så långt bort från åtta som det bara var möjligt. Kröp lite närmre, glömde för en stund bort att det här var morgonen som jag skulle lämnas ensam mångamånga dagar. Sen ringde larmet.

Amie ramlade i trappan på julafton. Hon måste ha blivit förvirrad av barnen som sprang upp och ner om vartannat och att pappa - hennes ögonsten - följde med dem upp på övervåningen. Självklart följde hon också med upp och glömde säkert bort sina 11 år för en stund. Det spelades tv-spel och stojades däruppe, vi satt nere och tittade på något program på tv. Det dunsade till flera gånger i trappan och blev sen tyst. Mamma och jag kastade oss upp och sprang dit och där låg hon, Ihopkrupen längst ner och tittade på oss med "skyldigblicken". Som att det var hon som hade gjort något fel. Från den stunden var min jul sönder - det skulle bli det första året som Amie inte fick vara med och öppna julklappar vid granen.

När vi sen hjälpt henne ner och hon haltat fram till sin favoritplats på mattan framför sovrumsdörren och lagt sig satt vi hos henne en stund. Klappade henne, pratade med henne, försökte få henne lugn. Då flög det in några ord från köket: MEN OJ VAD MYCKET UPPMÄRKSAMHET HON FÅR DÅ. Ordens källa kikade bort mot vår stackars illagjorda vän med skuggan av ett konstigt leende på läpparna. Huvudsaken var väl tydligen att det inte varit något barn som trillat i trappan, jag anar att då hade pådraget varit något mer omfattande.. 

Jag tror inte att jag behöver skriva mer om vad jag kände inför det här.