Solen lyser och lyser och riktigt skriker efter uppmärksamhet. Jag har hört att det är kallt, men inte hur kallt. Igår regnade stora delar av det vita bort. Telefonen ringde ganska sent om en olycka och en bil som blivit förstörd, men lyckligtvis inte han som satt däri. Saker plockades upp, hängdes in, viktes ihop, putsades till. Golven blev lite tydligare. Skönt att min oro driver mig till konstruktiva ting som städning.

Jag låg länge, långt in på natten och vaktade dörren. Kanske för att det under kvällen först ringde en man som sa att han var vaktmästare och ville titta på vår fläkt, sedan ringde en man på dörren och sa att han var från radiotjänst och saknade oss som kund. Jag förklarade att vi aldrig haft någon tv, varpå han började fråga hur vi då klarade oss, om vi såg på webb-tv, varför inte, osv. Klockan var efter 18 och jag, i pyjamas med stort, nyduschat hår i en urblekt handduk, kände mig inte bekväm med att en okänd man ringde på dörren och betedde sig fånigt.

Jag visste ju att M tillsammans med 2/6 av familjen var på väg mot Cornwall, men sådär runt halv tre på natten visste jag att jag liksom inte låg vaken för ingenting. Jag låg och tänkte på vågor om natten, hur stora och osynliga de är. M och L riktigt spirade av lycka mot varann när de bestämde att i England skulle de surfa. Och visst ska de det. Det är bara det att havet är så stort, vattnet är så strömt och vågorna så oberäknerliga. Och jag är så.. överbrydd.

Ungefär fem minuter senare, när jag precis vänt mig mot fönstret för att se hur den lilla månskärvan flyttade sig från den ena sidan till den andra, kom ett sms. Ett efterlängtat sådant. Efter det glömde jag alla skuggor och slocknade.