Jag tänker på en bekant, kanske lite mer vän än bekant. Eller jag vet inte. Vänbekant med betoning på vän. En flicka som hade vita blommor i håret i fredags. Och liksom en helt ny, levande färg i kinderna. Om man inte visste om vilka berg hon har varit med och bestigit kanske man bara hade beundrat blommorna. Jag beundrar henne för så mycket mer än så.

Somliga bland oss har en större tendens att visa upp och poängtera när något går åt helvete. Kanske för att det öppnar upp för en helt annan bekräftelse, främst hos en själv, som gör att man kan se och syna lite tydligare. Andra går rakt igenom det där helvetet till synes utan en skråma. Börjar om, hittar något nytt att fokusera på och leva för. Vill så himla mycket att de gör.

Och det är nog så man sår sina blommor. Väntar ut frosten, går rakt ut i solen och sprider sina frön med vinden.

Livet har sina törnar, men när det börjar gnistra om den kind som varit blek vågar man nog tro på att man gått åt rätt håll. Välkommen tillbaka <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En semester har passerat men sommaren klänger sig trilsket och kanske något ursäktande kvar vid knutarna. Jag har grubblat ganska mycket de här månaderna och grubblar till viss del fortfarande. ...

Äntligen en dag som kan räknas som okej. Jag grät varje dag i tretton dagar fram tills igår. Mitt huvud har varit fyllt av mjuka tassar, fingrarna genom pälsen en sista gång och särskilt fullt av den vassa kanyl som leddes in i blodet på älskade lill...

  Älskade trollunge, nu sover du under liljor, sippor och hyacint. Aldrig mer dina mjuka öron, djupa suckar av välbehag, våldsamma pussattacker eller huvudet uppmärksamt på sned. Aldrig mer trängas framför braskaminen i vintertid och slumra i en k...