Att åstadkomma något smarrigt med bär man plockat själv känns alltid lite mer äkta. Lite lyxigare. Man plockade dem, rensade dem och frös in dem. En mulen försommarkväll 7,5 månad senare får man njuta av en iskall blåbärssmoothie.

Det kallar jag livet.

Nu sjunger jag: kom, ljumma regn

kring blad och nya barr

och spela milt på säv och strå

din dämpade gitarr
Mitt hjärtas port jag låtit upp

för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder,

är all världens glädje min

Ur 'Sång till våren' av Dan Andersson

Förundras över och förbannar, idag som alla andra dagar, att PM aldrig skriver sig själva. Där måste man istället i den allra högsta av grader vara medverkande. Uppsalaluften är kall. Det är grönt och påminner visst lite om det där man kallar plusgradigt. Men milt eller skönt är det inte. Tog mig några längder till i bassängen för att komma till klarhet över vad som egentligen hände med den där plötsliga vågen vi trodde var sommar.

Jag skriver bland sorlande, elektroniska dokument. Mellan äppelblom och begynnande fullsommarstrån, menande blickar och café au lait. Jag skriver, som vanligt, för att det var något jag ville förmedla. Eller förtydliga. Plocka fram och visa, som det inte kan ha varit meningen att bara jag skulle se.

En av de tusen ögonblick jag önskar att jag hade kunnat föreviga. Allt oftast utan kamera, ett perfekt minne eller förmågan att förklara bilder i ord står man där och bara låter sig uppleva vad det än är. Litet eller stort. Har man tur fastnar det i minnesväven, mindre tur är det alltför snart borta.

Små, vackra stunder. Gåshud. Ensamma andetag, kalla ner i lungorna och bråttom ut i blodet. Värdefulla i den sekund som känslan fattar tag om en och förklarar hur det är. Vad som händer. Och man blir liksom alltid lite förvånad. Var det såhär jag tyckte, är det hon som är jag?

Så man står där en stund, insuper sekunderna tills de tar slut, känner sig glad för att man får vara med.

Sen går man vidare.