Mors dag på gång. Då tänkte B och jag att vi ska försöka fixa en av mammas favoriter. Ett par förkläden och ett gott tålamod så är det nog inte omöjligt. Faktiskt.

Making people smile. Det är livet.

Igår kväll innan jag hade somnat märkte jag att det började rycka lite i en vänstertå. Spretade, stretchade och sparkade lite för att det skulle gå över. När inget hjälpte och jag drog undan täcket för att kolla läget såg jag hur en av tårna på vänster fot liksom satt där och ryckte. Utan att jag gjorde någonting. Hysterisk som man är blev jag ju förstås övertygad om att det var kramp, förmodligen någon farlig kramp. Säkert någon förlamning som skulle börja i tårna och sprida sig upp över andningsmuskulaturen och sen var det slut. Plötsligt flyttade det sig till den andra foten, sen tillbaka igen.

Efter några ospecifika, mer eller mindre gymnastiska fotövningar blev jag så trött att jag somnade. Det har inte kommit tillbaka sen dess men man undrar ju.

Man undrar ju VARFÖR.

Under åren har jag utvecklat en särskild förmåga, nämligen att i tid och otid se riktigt dum ut. På grund av petitesser eller katastrofer. Att inte vara påläst, sällan ha något bra att säga, brist på tid för tanke innan tal. Så, här vadar man omkring bland wellpapp, viktiga papper och tomma kartonger. Och ser dum ut. I ett mulet maj, med tonvis uppgifter tills imorgon och med en önskan om att en liten, envis kraft ska komma och rädda mig undan allt det här.