Jag sitter mitt emot Linnéträdgården med en svalnande kopp kaffe i knät. Majmoln tornar upp sig över nylövade grenverk, hotfullt men trots det utan att lova för mycket. Jag har precis blivit lämnad vid ett fyrabord, känner hur liten det plötsligt gjort mig. Ett värmeljus i en glaskopp kämpar för att hålla lågan vid liv, jag sitter alldeles bredvid när det slutligen ger upp.

Så händer något som inte hänt på år jag glömt att räkna. Jag ser dig gå på andra sidan gatan. Bestämt och målmedvetet fast utan att skynda. Lite som när vi räknade oss som vänner. Alltid mot ett mål men aldrig någonsin utan att njuta av vägen dit. Du går runt hörnet och jag såg inte ditt ansikte men vet att det var du.

Det blir alltid svårt när man försöker gå tillbaka och hitta orsaker. Saker händer och kurser ändras om, förmodligen på grund av att det nog var meningen så. Det var bra som det var, jag lärde mig så mycket men ramlade som alltid platt. Platt för att jag inte kunde tala tillräckligt väl för att det som var nog skulle vara just så. Ibland blir det kanske så när en vänskap kräver en förändring som inte kan ske, att den ratar dig strax innan du ratar den.

Sen är den spårlöst försvunnen. Du hittar den aldrig igen.

Lite så kände jag idag. Jag såg dig, säkert mot din vilja. Hade du sett mig hade du med stor sannolikhet och med alla medel tillåtna undvikit att se mig. Jag funderade på hur jag skulle förhålla mig, hur jag skulle verka, vad jag skulle säga och vem jag skulle vara om du stod där, öga mot öga. Om jag skulle vara glad eller bara sårad, förbannad kanske, ångerfull eller rent av ytlig. Kanske skulle det gå bra. Jag vet inte.

Samtliga av de jag har idag, som jag aldrig vill tappa igen, de har på ett eller annat sätt förlorats och vunnits åter. Varje historia är egen och fantastisk, dock frukten av en liten men ack så viktig kamp. Men den här kampen, tänkte jag under molnen, den kan aldrig bli. Du blev vuxen där och jag här och aldrig ska vi hitta tillbaka till då.

Vänner är kanske inte för mig, resonerar jag ibland. Jag, som inte klarar av att hålla den livskraftigaste suckulent vid liv. Hur ska jag nära en vän? Jag blev aldrig något flockdjur. Jag har svårt för att sprida min uppmärksamhet men öser den per reflex och alltid med stor ömhet över personen framför mig. Och det räcker inte alltid, skulle det visa sig. Det visar sig nog, om jag ska vara helt ärlig, lite varje dag.

En genom åren välkänd och svidande rädsla sprungen ur viljan att ge så mycket och så stort. Men nästan aldrig räcka till.

Kettlebell, kaffe och körsbärsblom. Molnen ligger täta kring en enslig, klarblå öppning som vägrar att sluta sig helt. Snart dags för en kort promenad längs ån för att se om det blir någon vidareutveckling av förmiddagens hagelskur.

Vi sitter mitt i de kallaste vårvindar jag känt sedan ett tidigt 2002. Skillnaden är att vi sitter i dem tillsammans, leende och i ett nästan spöklikt finurligt samförstånd. Som att de inte spelar någon slags roll för trots att det isar kring knutarna finns en gemensam dörr till ett bortomstans; en plats där det räcker med att där sitter du och där sitter jag för att temperatur och omständigheter inte kan nå oss.

Vi har pendlat mellan år. Du har varit överallt och talat flera språk. Du har funderat, packat och lämnat bara för att åter finna din väg hem. Du var den första människan som jag visste att jag vågade lita på och litade på. Det där sättet du blickar ut på; stora drömmar framför sårbar rot; spritt fokus mot en delad horisont. Två långa sekunder sen vänder det snabbt och du berättar klokt och målande om livet såsom du ser det. Två  sekunder som jag värderar så högt. Nu är det sista april i en stad som spricker i kapp med löven och vi har äntligen sträckt oss så långt att vi är tillbaka där vi en gång sågs. Främlingar i en grumlig korridor på väg mot samma sal. Fast det vi inte visste då var att vi elva år och åtta månader senare skulle sitta mitt emot varandra med valborg på läpparna, vindar i håret och ett oövervinnerligt sällskap.  

Det gör mig svindlande glad.

Som att efter flera år möta upp dig, du som påminner om klorofyllgröna björkar och ljumma veckor i ett förnöjt och solmättat augusti. Just där hösten står och stampar, längtar efter att få sätta sina vackra spår med strimmor av rött och guld genom lövkronor och bland ängar och snår. Du säger något nytt med ett allvar så att jag vet att nu ska jag förstå, sen lägger vännen i dig en värmande hand på min axel eller mitt knä någon sekund och ler, minimalt men uppriktigt. Som ett tecken på att det är allvar, det är det, men ändå okej. Och jag förstår, mer än du nog trodde.

För vi har också sträckt oss långt, längre än kullerstensgator, lågt i tak och viktiga spelningar som räddade mig undan tusen små fördärv. Över blickar upp mot natthimlen för där finns tröst, över talande sagor om hur sorg, sårbarhet och samhörighet hör samman, över dig som bär mig mot närmsta soptunna där du sätter mig, vänder och går.

Det är skönt att nu är nu, att då finns gömt någonstans men inte längre. Jag är stolt över att få vara din vän, dina ord var alltid störst och likaså hjärtat bakom dem.  

.

Jag har brottats en del de senaste veckorna. Mot sånt jag inte riktigt förstår. Mot förnekanden i olika former. Hur de kan te sig. Hur det kanske inte var meningen att det skulle verka men blev så ändå. Hur viktigt det kan vara att stänga av och stänga bort för att fokusera på det som är rätt. För att det inte ska bli ...fel?

Jag har tänkt på människor jag tycker om. Hur bra det blev, hur man förlåter och hittar tillbaka och rycker till ibland när man inser vad man hade kunnat förlora. För att man var lite av en idiot och tänkte på sig själv och ingenting annat.

Jag har kvar varenda brev. Varje ord. Ekorren i mig sorterar och sparar i oändlighet, fast olikt många jag känner sparar jag med stor tacksamhet. Från förarsätet skymtar de 10 föregående åren så fort man slänger en blick i backspegeln. Och det där sorlet, det stora som man aldrig lyckades finkamma; dunkla färger som ringde i öronen; orättvisor, kaos, missförstånd, sjukdomar och svärta, oklarheter, svek och den eviga kampen för att ha gjort sig ingenting annat än förstådd. Det var inte alltid så enkelt som man ville.

Men så en dag hade klockorna tystnat och sorlet lagt sig. Plötsligt var man inte 17 längre utan 27. Jag kan ha fel men stundvis känns det lite, lite enklare nu att se ett resultat innan man börjar lägga till eller dra ifrån. Lite enklare att överblicka.

Det närmar sig för ett av årets bästa! In och lyssna!

Ett knippe klarblå scilla står i en minimalistisk vas på vardagsrumsbordet och suger hungrigt i sig vatten. Saknar säkert solen utanför men spirar ändå tappert och gör världen inombords så mycket vackrare. Påminner lite om somrar för länge sen.

Jag har ägnat dagar och åter dagar åt städning. Det började någonstans där veckan tog vid; en plötslig lust att rensa ut och göra rum slog mig vimmelkantig en av morgnarna. Jag har lagt undan, kastat; både tårfyllt och hänsynslöst; plockat fram, skonat, gömt i glömda vrår och dammat av. Det gör mig lite skarpare, lite mer på min vakt. Det händer ett par gånger om året, det här som jag inte riktigt vet vad man ska kalla. Känslan av att behöva göra allting klart, lite som om väggarna var transparenta. Göra allting så bra det går. Oreda gör mig olycklig. Rastlös och stundvis ganska förtvivlad. I varierad grad.

Men just nu är allting bra. Nu kan jag sitta i nästan vilken vrå som helst, se ut över rummet och känna lugn och inte mycket annat alls.

Med våren kommer också; lika oönskade varje år; mardrömmarna. Drömmar som väcker mig med ett svar, något jag måste komma ihåg men aldrig minns. Ofta med länkar bakåt i tiden. Som om det är något viktigt jag glömt. Glömska, också den återkommande och mycket impopulär om våren.

Imorgon: påsk, sällskap, värme och vårens vackrare sidor. Samt en glimt om hur långt lövsprickningen hunnit fem mil norröver!

En välbehövd dag hemifrån. Tack till A+B som är så bra att jag spricker nästan när jag tänker på hur stolt jag är över att finnas i era liv. Stolt och såhär på kvällskvisten underligt men uppriktigt rörd.