Klockan kvart över fyra på natten ringer det på dörren. M går för att titta, jag väser till honom att han inte ska öppna dörren. Man gör inte det mitt i natten. Han kommer tillbaka, säger att han tror att det är en granne vi känner som sitter i trapphuset. I min nyvakna skalle hör jag att det är så. Vi känner henne väl. Jag drar om mig en morgonrock, funderar på hur jag ska bemöta henne, går ut i hallen och låser upp dörren.

Från sidan dyker då en främmande man över mig, jag har aldrig sett honom förut. Han är påverkad av något och säger ingenting. Han pressar sig in mellan mig och dörren för att ta sig in i lägenheten. Jag inser mitt misstag men blir snarare förbannad än rädd, kanske är det vad som gör mig så stark. Jag höjer rösten, varnar och knuffar med lite möda ut honom. När jag sen snabbt drar igen dörren och låser fattar jag vad som har hänt.

Så vad gör man sen? Förutom att torka någon tår, hyperventilera någon minut, försöka komma ihåg allting så som det var. Jo, man blir åter förbannad.

Jag ringer polisen fem i halv fem. De tar ett snabbt signalament och ska skicka en bil för att söka igenom huset. Jag väntar i fönstret, ser ingen gå ut från byggnaden, antar att personen är kvar. Undrar vad han ville. Efter en timme och tio minuter ringer M polisen igen för att höra vad som händer, varför de inte kommer. Det tar kanske fem minuter sen kommer de. Det har varit en bil här redan, säger de, men kollegorna hade av oklar anledning inte kollat igenom byggnaden. Det går fem minuter till sen hittar de personen längst upp i trapphuset, extremt påverkad. Det visar sig till sist att han bor här men inte kunnat låsa upp sin dörr.

Men det är en bra kille, menar polisen när jag sen går ner för att prata med dem. Fin lägenhet, ingen konstig bakgrund, riktigt trevlig faktiskt, säger polismannen framför mig och liksom skrattar till. Han ser inte att jag är i spillror. Han fattar ingenting. Nä, men han försökte ju ta sig in i lägenheten, mumlar jag och frågar sen vad som händer nu. Ingenting, menar de.

"Du kan ta det lugnt."

Jag har cyklat kilometervis genom åskskurar och stickande kallt regn för att ta mig hem till en ensam men efterlängtad ledig kväll. Sommaren tycks mig sådär förrädiskt överhemlig som gömmer sig i svarta moln och kyliga luftlager. Så hemlig att jag glömmer bort den lite av misstag.

Tiden går och jag håller på att lära mig en hel massa nya saker. En period där man är sjukt nervös innan och lättad efteråt, varje gång, hela tiden. All den här nervositeten är överväldigande. Svår att handskas med på ett vuxet, lämpligt sätt. I skallen, tror jag, fastnade jag i något som liknar de tidiga tonårens eviga ängslan över att vara ofullständig, ofullkomlig. Otillräcklig. Dock utan att veta att det faktiskt är helt okej. Hel blir man väl bara när man är fullärd, en dag. Fram till dess är vi alla bara strävande, halvhela tonårssjälar på väg mot insikt och lärdom.

Tänker man så känns det snart mycket bättre.

Käraste syster min,

tänk att du skulle bli den starka av oss. Den som visar hur, leder rätt, förklarar så att jag förstår.

Du kan plocka fram ett lugn i mig. När jag ropar och förväntar mig ett eko så är det din röst som viskar till mig;

det ordnar sig;

och jag inser tafatt det meningslösa i att ta katastrofer för givet.

Trots att vi växer ur samma rot så är vi så olika. Jag, med mina år på plussidan, dock utan några storslagna erfarenheter att guida dig med. Jag har sällan mer att ge dig än min gränslösa kärlek.

Och tacksamhet att du finns där, genom vårväder som snålblåst, vid min sida.

Jag kom hem, sparkade in skorna i ett hörn, tog på mig en av mina finaste klänningar, öppnade balkongdörren och bjöd in sol och värme. För att fira förmiddagens goda nyheter. Smälta att jag fått en förlängning på insatsen i psykiatrin. Att jag inte ställt till det den här gången. Bara en sån sak känns tusenfalt värd att fira. Så jag klev ut på balkongen, satte mig ner, hällde upp ett glas sommarcider i svindyrt glas, sträckte på nakna tår, blundade en stund och insåg att jag faktiskt har en ledig kväll. Så här sitter jag med fantastiska nyheter, blommor i kjolfallet, tankar om framtiden, fräknar över kinderna, mognande tomater på ömt vårdade plantor, en hel dags nya erfarenheter och så himla mycket att berätta. På en balkong någonstans i en stad jag älskar. Utan någon att dela upplevelsen med. Men det bryr jag mig mindre om och dränker tystnaden med bland de vackraste sinnesupplevelserna någonsin. Ikväll bryr jag mig inte om någonting annat än att jag trots en stickande ensamhet känner mig glad. Ikväll känner jag mig ungefär såhär:

Under midsommardagarna befann jag mig på min favoritplats, nämligen på landet Bland rosor, kärlek, humlor, solnedgångar, sädesärlor och sällsynt goda råd Mamma lagade världens godaste mat, jag trollade fram små hallonbiskvier Sen har vi suttit ute och diskuterat alla möjliga saker tills det börjat skymma Värdefulla, viktiga och värmande dagar hos mina underbara, älskade tre!

Från och med ikväll inväntar jag ett slags emotionell dvala, förmodligen kopplat till det sedvanliga ensamhemmavemodet, som sträcker sig sisådär fjorton dagar framåt. Inget att göra åt det. Förutom att försöka gilla läget, baka ett gäng sånahär till ensamma eller flersamma kaffestunder, fira midsommar med mina kära, kära favoritpäron och hunden med den mjukavarma nosen, fylla veckorna med stapplande men allt effektivare arbete, fylla huvudet med kompletterande medicintekniska och farmakologiska kunskaper, SOVA, kanske äta något ibland och behålla lugnet. Lugnet är allt som oftast det första jag slarvar bort om dagarna, en ful ovana som behöver ändras på. Tycks mig i stunden vara ännu en av livets små omöjligheter men alla som har varit med ett tag vet att livet också bär en hel del oväntat, orimligt, otroligt i bagaget. Himla tur att man får vara med!