Det händer just nu runt om i Europa. Man kan fråga sig vad jag inte hade gjort för att få vara med där någonstans. Har i nuläget den där ofantastiska känslan av att livet liksom rinner förbi. Men jobba måste man ju också, dag som natt. Det måste man. I något parallellt universum står jag iallafall helt säkert där i trängseln och sjunger högst och mest förnöjt av alla! Man ska aldrig glömma sina childhood heroes :)

Känslan av att slitas ur något man inte riktigt förstod vad det var men det gjorde en upprymd. Få saker förvånar mig med att vara obeskrivliga. Det frustrerar mig så sjukligt att inte kunna tänka tillbaka på något och förstå vad som hände men det måste ha varit en bra dag. Trots att jag i efterhand misslyckas så hårt med att beskriva varför. Jag bara vet att det var det.

En lång, ensam kväll dröjer sig över huvudet och jag vet att det borde inte vara alltför svårt att styra upp något relevant. Egentligen. Det är bara det att jag orkar inte vara relevant efter klockan sexton en fredag. Ikväll börjar helgen. Med öppen balkongdörr, sköna rysningar och Kaffe Xanté. Slänger ut repstegen om någon skulle råka befinna sig på samma frekvens.

Jag dricker kaffe ur en kopp med guldkantat öra. Försöker kvickna till allt medans horisonten tjocknar i mörker och tysta förmodanden om regn. Det är min lediga
dag. Mitt i veckan, som en liten ö med plats för reflektioner och chanser att alstra ny energi och jag har inte tid för något annat än just reflektioner och tappra försök till det där alstrandet. Vet fortfarande inte riktigt hur man bär sig åt.

Nästa söndag börjar jag alltså att jobba. Då går jag på mitt första pass ensam, utan en annan sjuksköterska som står bakom mig och rättar mig när jag inte vet, stöttar mig när jag tar egna initiativ. Då är det dags att lösa problemen själv, fatta egna beslut, stå med ryggen fri. Det låter ganska osannolikt, att det skulle gå, men samtidigt har jag ett vagt hum om hur allting fungerar nu. I fyra veckor (14 dagar) har jag sett hur avdelningen sköts, vad som kan hända, vilka tider som är viktiga och när man gör vad. Men det är ju så att under stress, min käraste plåga, sätter sig inte all information riktigt på plats. Vi får helt enkelt se hur det blir.

Var och en som jobbar på avdelningen och avdelningarna runt om bär ett överfallslarm. Om något skulle gå fel, bli obehagligt eller flippa ur. När en person trycker på det larmet kommer avdelningsnumret upp på displayer på var och en av de avdelningar som berörs och alla som kan springer dit för att hjälpa. Jag tycker att det är lite fint. Adrenalinet knycker ju till och flödar fritt så fort det där ljudet hörs och alla börjar springa. Men det visar på sätt och vis att man aldrig är ensam, att om jag är i fara kommer en hel trupp springande för min skull. Och jag, när det behövs, för deras. Men nu är jag ledig och det är meningen att jag ska slappna av. Slappnar jag av?

Icke.

Kaffet är slut, det stora mulna är på väg bort och klockan menar på att det är dags att göra sig klar för att fara ner mot stan. En finfika väntar med varmhjärtad vän och kanske hinner jag se mig om efter lite sol. Något som bara molnen och vinden vet.

Idag gick jag min fjortonde dag på den avdelning där jag ska spendera de kommande sommarmånaderna. Det är hit patienter med olika psykiatriska diagnoser slussas från akutmottagningen för att få hjälp att landa och jag är stolt över att få vara en del av den resa som har målet att få dem på fötter igen. Jag känner mig på ett tryggt avstånd från somatiken, det var aldrig den som lockade mig mest. Önskan med sjuksköterskeprogrammet var att lära mig mer om medvetenhet, utsatthet, sårbarhet, sådant som rör sig i huvudet på den som inte kan hantera den situation som uppstår när tankar och känslor blir för många eller för få. Där vill jag möta upp, fånga upp och lyfta upp. Lärandet tar lång tid, jag vet, men det känns fint att ha en vilja till det här. Som faktiskt tar mig genom daglig stress, fruktansvärd nervositet och en skärande rädsla att göra fel. För att det är så spännande, så stort och så bra att det finns de som ägnar sitt arbetsliv åt att stödja och lotsa vidare andra människor när livet blir för svårt. Såna lotsare som jag nu fått glädjen att hänga med om dagarna.

Manfred Mann <3