Det är tyst förutom klockan som släpar sig fram med rytmiska ryckningar, framåt och det är nästan som om det går en aning snabbare för varje sekund men jag vet att det gör det inte. En sekund är aldrig något annat än en sekund. Det är mulet idag på mitt älskade land. Regnet hänger över huvudet fast utan att vara hotfullt. Mer löftesingivande och kanske lite tryggt. Jag ser uppåt och vet med hyfsat stor säkerhet hur framtiden kommer att te sig.

För några minuter sedan satt jag i ett oändligt liljekonvaljefält för att plocka en bukett till kvinnan som önskat, burit, fött och lärt upp mig. Då tycker jag att man ska ha en handplockad bukett favoritblomma på sin dag. Dofterna blev allt mer intensiva ju mer jag plockade och levde om, solen låg som en dimma över fälten runt omkring. Regnet lät små droppar med löften om mer falla ner och jag skyndade med ett förväntansfullt bultande i bröstet hemåt igen. Nu sitter jag framför köksfönstren och väntar.

Jag hjälper till att fylla ut tystnaden i köket. Marcus Mumford och Ryan Adams är alltid att lita på. I hallen ligger den trötta, stora hunden med de vackraste ögonen man kan tänka sig. Då och då lyfter hon blicken för att se att jag fortfarande sitter kvar, suckar tungt och vilar sen åter med nosen, den ljuvliga nosen, mot tigertassarna. Resten roar sig i andra rum. Sömn eller mekanik, ingenting jag för tillfället förstår mig på. Jag flyter i en andra, kanske tredje andning. Betraktar det frodiga, gröna utanför. Tänker att det här måste vara naturens höjdpunkt, skönare än såhär kan det nog inte bli. Så jag värmer mig på kaffekoppen, andas ut, ser mot en av granarna som sprudlar av nya, ljust gröna skott. När en domherre med klarrött bröst landar på en gren bredvid. Vrider huvudet fram och tillbaka ett par gånger, flaxar till och seglar långt in i skogen bakom. Och jag kommer att tänka på att det man ser, det man tror på, inte alltid är vad det ger sken av.

För här är det sommar, här gror och växer och blomstrar det. Här har vi inte plats för några löften om snö. Men vem vet hur långt bort ett snöfall egentligen är?

Sitter och skummar igenom en hel del vettig fakta på Naturskyddsföreningens hemsida. Där borde man läsa mycket oftare. Just nu ligger mitt fokus på vindruvor, bland det godaste som finns. Tills man läser den här artikeln och tittar på den här lilla men ack så alarmerande filmen om sånt som inte bara är gott men också hormonstörande, mutagent, reproduktionshämmande och till och med cancerframkallande. Bäst att tänka om lite, kanske. Det som stör mig mest är att jag inte vet det här sedan innan. Jag har inte haft en aning om vad det är jag har ätit eller druckit. Det ska verkligen bli en ändring från och med NEOU!

Björktopparna rör sig i ett tyngdlöst, graciöst svävande. Solen ser på, reserverat men beslutsamt. Ständigt. Jag kan se hur det brusar, höra de oförutsägbara böljornas gröna svall. Jag blundar och ser och känner och hör och är så glad att de taniga, svartvita underträden har etsat sig fast i mitt inre för att stanna.

Telefonen ringer och någon förklarar sin ömhet för mig men på ett annat språk. Från en helt annan plats som snart, menar han, är mångamånga meter över marken. Nu kan jag urskilja att det är maskrosvinets och rabarberchampagnens språk. Jag hör bara ett sudd och det enda jag vet är att jag är överdådigt sjuk på en lördag, min sista säkra lediga lördag på hela sommaren. Det var så mycket jag ville göra men som halsvärk och sänkt allmäntillstånd förhindrar. Men det fanns annat. Och det var något viktigt som lovades som helt glömdes bort och inte längre finns.

Nu ger jag upp för kvällen. För imorgon. För en obestämd framtid.

För någon månad sen fick färglösa, torra höstlöv och vissnat gräs nyanser av blått

Man kunde göra utflykter, tända eldar i skogsdungar och sitta ute trots mörkret

Och så kunde man bjuda sin syskonkärlek på kaffe i roskopp på balkongen

Allt medans knopparna sprack och fåglarna sjöng och jag njöt på favoritlandet

Vaknade för andra morgonen med stegrande värk i det stackars sargade svalget. Möjligen en reaktion på att det är inte helt ok att jaga gäddor i regn och blåst i 5 + 7 timmar i sträck, utan kroppen behöver lite värme och återhämtning emellanåt. Jo, kanske, eventuellt. Men gäddorna högg vilt och glatt och ikväll marineras ett av de små liven och serveras framåt kvällen tillsammans med ett grönt hav av nyplockade ärtskott från balkongen. Jag fullkomligen älskar att odla små egenheter för att sen få njuta av dem som små men utsökta komponenter i måltider. Det känns så äkta och blir säkert 1000 gånger godare bara för att man har åstadkommit det med eget pill.

För en frodig och frasande "ätrträdgård" gör bara såhär: fyll ett lämpligt kärl/kruka med jord nästan ända upp. Strö ut torkade gula ärtor (som man gör ärtsoppa av) lite som du tycker känns bra. Täck med lite (en cm) jord. Vattna dagligen och låt stå varmt. Mina har stått på balkongen med mycket sol. Växer till efter någon vecka och är snirkliga, vackra och delikata. Är så extremt enkelt och ser så fint ut!

Känner också ett välkänt sug efter att baka midnattsmuffins. Små tilltag när det är svårt att sova och man vill säkra eventuella utflykter i dagarna. Får se vad kväll och natt bjuder på förutom nästäppa, halsont och ett evigt snirvelsnörvel.

En tid när allting blommar. En tid som är så himla kort och försvinnande vacker. Hägg, syrener, körsbär, fruktträd, sippor, vivor, allt man kan önska sig. Jag sitter på balkongen och väntar på regnet. Längtar, till stor skillnad från många, på att få känna de där jordiga, rena dofterna efter att regnet fallit. Det är som en liten pånyttfödelse varje gång.

Det blåser upp och jag sitter här och njuter. Av kylan, av att få vara ledig några dagar till, av att vara omgiven av så mycket fint, av Learn to love, av alla smarriga ingredienser som väntar i köket på att få bli små citron- och kokoskakor, av känslan i kropen efter att ha inlett en åttaveckors Mindfulness-kur och så kaffet förstås. Alltid kaffet.

Nånstans där i kaoset svettas & njuter en mör, överlycklig och sjuttonårig jag!