En semester har passerat men sommaren klänger sig trilsket och kanske något ursäktande kvar vid knutarna. Jag har grubblat ganska mycket de här månaderna och grubblar till viss del fortfarande.

Äntligen en dag som kan räknas som okej. Jag grät varje dag i tretton dagar fram tills igår. Mitt huvud har varit fyllt av mjuka tassar, fingrarna genom pälsen en sista gång och särskilt fullt av den vassa kanyl som leddes in i blodet på älskade lilla vännen. Jag kunde inte sluta tänka på den helvetes jävla nålen som skulle hjälpa till att få hennes hjärta att stanna. En likadan nål som jag sticker patienter med. HUR ska jag kunna röra en sådan nål igen?

Fattar inte. Tar inte in.

Men så kom gårdagen. I vanlig ordning kan jag aldrig sköta mig i stora sammanhang men det var tydligt att några av mina finaste människor hade ansträngt sig för att göra mig glad. Majestätiska tulpaner och gyllne gullvivor, min mormors favorit och även en av mina. Kryddigt och blommigt fint planterat till balkongen. Personligheter som nog vet att det inte är så lätt och som hjälper till att hålla stämningen där den ska vara.

Som jag tycker om er.

Älskade trollunge, nu sover du under liljor, sippor och hyacint. Aldrig mer dina mjuka öron, djupa suckar av välbehag, våldsamma pussattacker eller huvudet uppmärksamt på sned. Aldrig mer trängas framför braskaminen i vintertid och slumra i en kram. Aldrig mer din ständigt vakande blick mot horisonten som för att skydda oss mot alla tänkbara faror.

Och tänk att det var precis det, lillaste vännen, du gjorde.

Långsamt på väg tillbaka till verkligheten. Ledig några dagar, flertalet saker att ta tag i. Och bäst av allt är väl kanske att alltidhägrande maj nu faktiskt är inom räckhåll. Sen är det dags att börja prioritera in i detalj. Den är åter tillfälle att påminna sig om att stundande vår och sommar kommer i originalform: Har aldrig varit och kommer aldrig igen.

Ta vara på!

Kurerar mig med honungsvatten och konstig, nostalgiframkallande musik. Låter isande likt min gamle favorit genom alla, alla tider, James Grundler. Klarade idag en tur till närbutiken för att köpa nässpray, väl hemkommen helt genomsvettig och svimfärdig. Med en svidande hals och puls bortom det igenkännliga. Vet inte vad det är, bara att min hjärna, bit för bit, tycks ödeläggas i denna grava form av "förkylning".

Förj*vligt.

Här sitter man och väntar på stora tider. Vår, valborg, begynnande semester - min första riktiga semester NÅGONSIN, balkongplaner, lugnare på jobbet, väl och vila. Förkylning och halsont var ju redan förbi sedan förra månadens katastrof. Förbi, sa jag.

Nej men självklart inte.

Här ligger man, vek och rödmosig och märkligt ödmjuk inför världen.

Förvisso finns ju gyllne undantag.

När man ligger såhär nedslagen får man osökt tid för reflektion. Jag brukar gilla sånt. Eller, mer än så för att vara ärlig. Om det nu är värt det. Det är bara det att tillfällen för reflektion har glesnat på sistone. Det har blivit så konkret, allt. Sådant som inte "är" tycks sällan värt att ta sig an.

Ett sista försök att kvickna till, första koppen kaffe på 3 dagar. Får se varthän den bär mig.

Sjuk. Igen. Riktigt dålig faktiskt. Inför en helg då jag sett FRAM emot att jobba.