Tystnad är inte ett kvitto på att livet avstannat. Kanske snarare tvärt om. Tystnad, ett osynligt bevis på händelser. Små, små klungor av händelser och händer det för mycket blir jag tyst. Funderar. Hittar en räddning som duger i rimlighetsgrad. Sen håller jag andan.

Mellan arbetsdagarna i sommar har det alltså varit lite svårt att andas ut. Ingen ledighet, hela tiden tillbaka till jobbet. Ofta regn eller kallt eller blåst eller moln när det varit någon dags vila emellanåt och så dessa ständiga impulser av katastroftänk. Obligatoriska men viktiga impulser tänker jag såhär i efterhand för de har ju lärt mig så mycket om mig själv. Hur som helst har de lättat nu.

Visst har det varit nyttigt och visst trivs jag och visst önskar jag att stanna. Det finns ingen tvekan om det.

Men efter veckor och månader av denna ständiga heltid kändes det att det blivit dags igen att prioritera liv och lust och det vid sidan av. För att orka med att vilja och må och fungera. För en som aldrig kan slappna av om plikten rotar sig för djupt blir det förr eller senare dags att sätta punkt när man märker att balansen gått förlorad. Så när det nya erbjdandet kom såg jag till att hålla det hårt. När det sen blev mitt tänkte jag att nu, nu kan det börja. Nu får September måla sig fram över toppar och snår för nu har jag tid att se på. Och den första frosten har jag redan sett så den är jag inte rädd för längre. Det är fritt fram för höst.

Det kunde nog inte bli bättre.

Du är aldrig ensam, sa pappa till mig en gång när jag kände mig som ensammast i de Glimåkrerska skogarna; djupt insprängda i Skånes nordrot. Aldrig ensam. Det lät så sant, så riktigt när han sa det över den knastriga telefonlinjen som sträckte sig från trygga Uppland ner dit jag låg; på en säng i ett kallt, slutet rum bland tankar och framför allt en överväldigande ovisshet. Det var ett ordspråk, sa han, men sant ändå. Jag hade tandvärk, minns jag. Jag längtade hem, minns jag. Jag grät en skvätt, minns jag likväl. Men mest av allt minns jag hur jag tänkte att det där, pappa, ska jag aldrig glömma att du sa. Det där, pappa, ska alltid vara bland det finaste jag någonsin fått höra.

Är sjukligt avis på syster + gänget som är nere på urf och gungar. Hade jag inte jobbat JUST den här helgen hade jag tveklöst joinat. GNY!

Luften är ljum, snuddar vid mild. En söt doft av rengöringsmedel och smultron virvlar upp, stark en sekund, nästa sekund är den borta. Ett flygplan skär genom molnen och försvinner bortom taken. Det börjar skymma. En svala sicksackar som en jagad insekt in över gården, knycker till och seglar bortom ett lummigt buskage. Barn leker på lekplatsen. Jag ser dem inte men hör de små, förtjusta ropen, tänker att de nog är helt inne i sitt. Lite som jag, fast med en entusiasm som lyser upp hela innergården. Hos mig är lamporna släckta för kvällen.

Att vara ledig är lite som att flyga. Tid och rymd upphör till en början men växer i rasande fart mot slutet. Just nu är jag på mitten. Vårdar varje minut så ömt det är möjligt. Ser stolt på det som balkongen tillåter att växa, för året gräslök, basilika, tomat, paprika, mynta, citron, smultron, petunia och pelargon. Plockar undan, ställer in, kastar ut. Sorterar. Avväger. Söker efter det som var viktigt, det jag skulle göra av sommaren. Vad det nu var hittar jag säkert inte i garderober eller vrår, men letar ändå.

Klockan passerar tio. Det mörknar. Mitt te på manukahonung smakar höstlöv och solstrålar. Vinden har lagt sig, allting är tyst och lugnt och ganska underbart. Det enda som stör mig nu är den eviga jakten på det där någontinget som skulle göras. Kanske kommer lite inspiration ur Det goda livet, senkvällens svt-pärla!

Tiden har upphört att vara min vän. Jag vet inte längre hur jag ska hantera den. Hur mycket är den värd, tänker jag, när den ändå bara rasar över mig dag efter dag. Begraver smått som stort. Det har varit en lång, sysslolös helg utan nyanser. Bara grova drag och nödvändigheter. Jag hade kunnat göra vad som helst men gjorde det inte. Jag hade inte tid.