För jag tror att jag kanske fortfarande kan nå dig.

Jag skulle ha skrivit det här direkt till dig men vågade väl inte. Det är fel läge att vara feg egentligen - jag vet, varför skulle jag vara det - men kanske är mina ord något jag inte vill fläcka ner offentligheter med. Kanske vill jag inte synas helt klart, är nog inte och blir nog aldrig riktigt redo för sånt.

Men jag blev berörd. Det är inte alltför ofta men då och då, kanske med några års mellanrum, känner jag igen mig i andras beskrivningar av livet. Och det gör mig så underligt ödmjuk, man ska ju inte kunna det. Mitt liv är väl bara mitt, eller? Så händer det, någons reflektioner borrar sig fast och bestämt in i pannbenet och skapar flera små kaos som lever om en stund, några sekunders huvudvärk sen blir allting alldeles stilla.

Jag har också haft problem med mina rötter. De vet var de sitter och varför och de skulle aldrig välja andra marker men de vrider sig ibland. Vrider sig, framkallar små små vibrationer i marken och en lätt oro i luften. Det går alltid över men det är stunder då slarvigt packade ryggsäckar och enkelbiljetter dyker upp i minnet, kuren som bidrog till tillfällig överlevnad. Bokmärket som skördade kapitel men förlorade sin funktion när sidorna en dag tagit slut. Just då, en gång som var och som jag tänker tillbaka på med tacksamhet men vet att den aldrig blir igen.

Du är så fantastiskt bra på att beröra. Att inte bry dig om att sätta rubriker och istället i det ljuvliga kaos som uppstår i massorna av ord stiger de riktiga pärlorna fram. Det man läser, fastnar vid och sedan kommer ihåg. Jag behöver säkert inte ens nämna det men du ska inte se ner på det du producerar för du ser med största sannolikhet inte det som betraktaren ser.

Men att beröra, att nå fram. Det är något stort över det. Det handlar kanske inte om att du skriver personligt eller inte, det är något annat; något blottat, uppsprättat och överärligt. Något slipat som försöker gömma sig bakom oslipat. Det når liksom bortom personligt.

Du ska inte vara orolig inför framtiden. Den står snarare invid dig än svävar där långt borta. Det finns egenligen inget att ha bråttom till. Ta den och tämj den, planera och strukturera, tänk och testa. Alltid lär man sig någonting om det så gäller en själv aller andra.

Tack för att du bjöd in mig på ett litet hörn. Med skarp blick ska jag fortsätta sålla efter de guldkorn som evinnerligen tycks slå rot där - och inte minst när - man behöver dem som mest. För en stund, och det var länge sen sist, kände jag längtan efter att skriva, uttrycka, resonera och förklara. Det var så det kändes, tänkte jag för mig själv. Det kanske var tio år sen men precis så var det. Den världen finns fortfarande och du bevisade för mig idag att likaså gör biljetten dit.

Slut i huvudet efter första arbetsdagen på en sammanlagt tio dagars sjukdoms- samt även i slutet ledighetsperiod. Ibland undrar man sådär helt osökt hur i h*e det kommer sig att man gör det man gör. Sen kommer man fram till att det ju faktiskt är för att man gillar det.

Under ett halvår kanske har jag haft hjärtat i halsgropen så många gånger att jag slutat räkna. I vanlig ordning nu när snön dragit sig tillbaka är det dags att kvickna till, krypa fram och skaka av. Det börjar om, förgånget finns ingenting att göra åt, det har åter blivit dags för nya planer.

gott nyaste nytt år!

Cyklat mellan Klockis och Sunnersta i halvstorm. Och tillbaka via Flogsta. Rått.